Blogginlägg

Hög stämning med Dag Vag

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1980.

DAG VAG
Rockmagasinet, Örebro 16 februari 1980

Trångt, svettigt och stimmigt men en gemytlig hög stämning. Så kan jag sammanfatta lördagens konsert på Rockmagasinet med Dag Vag. De verkar vara allas favoriter för ögonblicket och de bjöd rikligt på sig själva. Två långa 45-minuterspass var väl ungefär vad man maximalt stoppade för i den minimala lokalen.
   Dag Vag tar den gyllene medelvägen i svensk rockmusik just nu. Samtidigt de lockar folk från den alternativa rörelserna och kärnkraftmotståndare når de folk långt utanför den egna kretsen med sin egenartade men lättillgängliga musik. För närvarande är de Sveriges hetaste grupp.
   De hade inga som helst svårigheter att nå upp till allas förväntningar på scen. Det här är deras media, där de får fritt fram och Stig Vigs avslappnade kommunikation med publiken borde vara eftersträvansvärt för många rockartister.
   Nästan alla Dag Vags låtar är hits, kända favoriter som publiken kunde sjunga med i. Men gruppen har också mycket material på gång och jag upptäckte flera mycket bra nyskrivna låtar den här kvällen. Den alltmer populära skamusiken har naturligtvis inte lämnat Dag Vag oberörda. De gjorde en Selecter-låt och den positiva reggaetakten passade dem som handsken.
   Att de gjort musik av "Sånt är livet" visste vi redan. Nu vet vi också att de klarar av att göra acceptabel musik av en Thore Skogman-schlager!
   Dag Vag är inte bara Stig Vig. Gänget bredvid hade märkbart roligt själva när de spelade. Beno Zeno (alias Kenny Håkansson) var proffset, säker och rutinerad sologitarrist. Tage Dirty var låset bakom trummorna, som gjorde ett bejublat sångframträdande. Andregitarristen Zilverzurfarn blixtrade till bara ibland men hans "Tjockhult" var en av kvällens allra största favoriter.
   Hemligheten bakom Dag Vags enorma framgångar borde inte vara någon hemlighet. Deras musik är charmerande enkel och förälskelsen i reggaerytmer gav musiken ett gung och sväng som jag tror ingen annan svensk grupp för ögonblicket kan prestera.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.