Blogginlägg

LIVE#35: Nick Lowe 1982

Foto: Mikael MuhrNick Lowe var i fin form i Brunnsparken fast storpubliken uteblev.

NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Brunnnsparken, Örebro 26 maj 1982

En dryg månad innan den här konserten, som var premiär på Nick Lowes lilla turné i Sverige, recenserade jag Lowes senaste album, ”Nick the knife”. Under rubriken ”Välskrivna klassiker på Nick Lowes nya” skrev jag att han kan konsten att göra klassiker kring tre minuter på löpande band.
   Jag skrev också att jag redan kände igen några låtar från andra skivor men tyckte att ”Stick it where the sun don’t shine” var en av topparna på skivan, fast den hade påfallande likheter med John Fogertys ”Green river”.
   Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelar fortfarande med Lowe men numera under namnet Robert Treherne.
   De yttre förutsättningarna på konserten var inte perfekta. Konserten lockade en begränsad publik till dansbanan Regnbågen i Brunnsparken. Min recension är kort och färglös, tycker jag själv idag, men tiden var knapp för att leverera en rapport innan deadline...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1982.

BEDÅRANDE HÖGTID

När Squeeze för exakt två månader sedan genomförde en näst intill perfekt konsert i Stockholm saknade jag egentligen en låt, ”Tempted”. Men Paul Carrack, som sjöng den låten i gruppen med personligt soulfylld stämma, är inte längre medlem i Squeeze. Därför var det naturligare att han nu gjorde den lika personligt som pianist och medlem i Nick Lowes kompband som hade Sverigepremiär i Brunnsparken i Örebro på onsdagskvällen.
   Bandet, som av en outgrundlig anledning är döpta till His Noise To Go (och för övrigt är helt identisk med Carlene Carters kompgrupp) består även i övrigt av sevärda ochg framförallt hörvärda personligheter bredvid Nick Lowe som inte spelar bas längre utan hanterade kompgitarr vid sidan av sjungandet.
   Martin Belmont, från gamla Rumour, med knyckig och halsbrytande spelstil lirade sedvanlig fantastisk sologitarr och James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, var en tät kompduo.
   Paul Carrack framförde ytterligare låtar från sin kommande Nick Lowe-producerade soloalbum. Som alla hade de klassiska dragen, ofta soulinfluerat.
   För ovanlighetens skull vid konserter var det iente låtar från den senaste skivan som dominerade. Det var istället en lång och mycket imponerande rad låtar från Nicks solokarriär som presenterades. Med bland annat gamla hits som ”Heart of the city” och ”Marie Provost”.
   Avslutningen var magnifik med ”(What’s so funny) bout peace love and understanding”. Lika storslagen som konserten i övrigt. Det var en bedårande högtid.

Nick Lowe: gitarr och sång
Paul Carrack: keyboards och sång
James Eller: bas
Martin Belmont: gitarr
Bobby Irwin: trummor

Trolig setlist:
I Love The Sound Of Breaking Glass
Stick It Where The Sun Don't Shine
Tempted
Always Better With You
Burning
Marie Provost
Cruel To Be Kind
Lesson In Love
A Little Unkind
Wish You Were Here
Switchboard Susan
Cracking Up
I Knew The Bride
Heart Of the City

Extralåt
(What's so funny) 'bout peace love and understanding

Låtkommentaren: Det var som sagt en bred blandning av nya, gamla och outgivna låtar i konserten där faktiskt bara två låtar hade hämtats från det aktuella albumet ”Nick the knife”. Däremot fick Paul Carrack chansen att promota sitt kommande soloalbum med tre låtar, ”Always better with you”, ”Lesson in love” och ”A Little unkind”, plus hans Squeeze-hit ”Tempted”.
   Även "Wish you were here" var ny. Den kom på skiva först ett år senare, på albumet "The abominable showman".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.