Blogginlägg

Stor kärlek och mäktig styrkedemonstration

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 2011.

KONSERT
Eilen Jewell
Prisma, Örebro 25 februari 2011
Konsertlängd: 22:40-23:37 och 00:30-01:24 (111 minuter)
Min plats: 2 meter till höger om scenen.

Den uppenbara kärlekshistorien mellan amerikanskan Eilen Jewell och konsertstaden Örebro fick en lycklig om än lite stökig fortsättning i fredagskväll. I takt med turnéerna i Sverige har hennes popularitet stadigt utvidgats. Och i samma takt har publiken ökat och konsertlokalerna har naturligt blivit större och mindre personliga. Kön utanför Prisma sträckte sig lång och påminde om gamla tiders publikkaos på det legendariska stället. 350 personer fick lyssna och till viss del se konserten och det måste väl uppfattas som en grotesk succé i en tid när det enligt alla rapporter råder publikkris i branschen.
   Ibland överträffar verkligheten alla drömmar. Hur otroligt charmig och musikaliskt fantastisk hennes framträdande än var för drygt ett år sedan nere i källaren på den där privata festen kunde vi väl aldrig ana att Eilens framtid skulle bli en så magnifik publikmagnet.
   Det är klart att jag kan klaga på ljudet när jag enbart hittade en bra plats på scenens högra kortsida. Inte heller känns det naturligt att Eilen ska behöva ha en stor kraftig livvakt vid sin sida när hon ska upp på scen. Och att det blev lite kaotiskt när Eilen bad om önskelåtar och fick i kör den gamla coverlåten ”Shakin’ all over” sköljt över sig. Men det är sådant som får sorteras in bland framgångens baksida.
   Trots att jag stod så nära scenen som det praktiskt är möjligt så upplevde jag en viss distans till artisten där närvarokänslan inte var total hela tiden. Ändå försökte Eilen med hela sin kropp kommunicera med publiken på sitt anspråkslösa, personliga och helt avväpnande sätt mellan låtarna. Och det gick väl så där. Det här var den största publik som Eilen och bandet uppträtt för i Sverige och då är det inte så lätt att framföra musik som bygger på små läckra detaljer och är helt fri från visuella effekter
   I denna lilla kvinna med sin stora akustiska gitarr bor det både en mäktig röst och en stor personlighet. Även om hon hade vissa svårigheter att presentera hela sin storhet som artist så var det givetvis återigen en skön blandning av twanggitarr-kryddad rock’n’roll, taktfast country och smäktande ballader som gjorde den sammanlagt över två timmar långa konserten till en mäktig styrkedemonstration.
   På en större scen med ett större sound lyckades Eilen med band genomföra en konsert av samma kvalité som vid tidigare besök i Örebro. Men jämfört med källarspelningen för drygt ett år sedan och den alldeles legendariska konserten på Clarion Hotel förra våren blev mitt intryck den här gången inte lika himmelskt. Och det får säkert skyllas mer på yttre förutsättningar och en delvis stökigare atmosfär än på det musikaliska.
   Ty ännu en gång visade det här bandet upp alldeles ljuvliga musikaliska kvalitéer. Där trummisen Jason Beek och ståbasisten Jerry Sciascia gav gitarristen Jerry Miller utrymme att dekorera soundet med sin fina, återhållsamma och mycket vackert spelade elgitarr. En smakfull gitarrist som aldrig vill spela den klassiska hjälterollen. Det var väl egentligen bara vid ett tillfälle, ovan nämnda önskelåt ”Shakin’ all over”, som han löpte amok bland riff och andra låtar
   Jag ska inte påstå att repertoaren var förutsägbar, trots uppenbara låtval som ”Rain rolls in”, ”Sea of tears” och ”Too hot to sleep”, för det presenterades också några nya låtar från det kommande albumet ”Queeen of the minor key” som lovade gott, mycket gott. Där till och med balladerna var mäktigt starka fast tempot var lågt.
   Men allra bäst var naturligtvis två andra låtar. ”I’m gonna dress in black” där Eilen sedvanligt sjöng ut hela sitt hjärta och sedan den helt underbara finalen ”Codeine arms” som framfördes till berömvärd tystnad i lokalen.

Låtarna:
I remember you
Rain roll in
Heartache boulevard
Fist city
High shelf booze
Too hot to sleep
You wanna give me a lift
Final hour
Only one
Dusty boxcar wall
Rich man’s world
Blue highway

Paus

Where they never say your name
Sea of tears
Deep as your pocket
Hold on
??
Fading memory
Twelve gates to the city
One of those days
Sweet Rose
I’m gonna dress in black
Shakin’ all over
So long blues
If you catch me stealing

Extralåt
Codeine arms

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.