Blogginlägg från 2011-02-09

John Lindberg Trio i skivbutiken

JOHN LINDBERG TRIO
Najz Prajz, Örebro 9 februari 2011
Konsertlängd: 17:10-17:25 (15 minuter)
Min plats: ca 6 meter från scenen snett till vänster.

Den stolta rockabillytrion JLT, som de ibland förkortar namnet till, från norr har precis givit ut ett album, ”Made in rock’n’roll”, och är följaktligen på ständig promotionturné. Under eftermiddagen hade de spelat på Radio Örebro och ikväll är det dags för riktig konsert i källaren på Virus i Örebro. Och därmellen ett kort skivbutiksframträdande.
   Platsen jag i inledningen kallar ”scenen” var på golvet mellan skivställen på Najz Prajz. Helt utan distans till publiken, ja sådär 25 stycken, gick det musikaliskt vilt till helt enligt förväntningarna. Gruppen spelar rockabilly av en väldigt varierad sort. Ibland, ”Don’t fade away”, med små undertoner av country men oftast var det obönhörligen rockigt tempo och ett tajt driv som alltid är imponerande i levande form.
   De spelade fyra låtar från den aktuella skivan och för att göra det enkelt gjorde de skivans fyra första låtar. Men det räckte för att tillfredsställa den lilla publiken.

Låtarna:
Why don’t you dance
Runaway train
Don’t fade away
This old guitar

/ Håkan

Soundtracks: "Geronimo"

GERONIMO (Columbia, 1993)

Man kan lätt tro att har man hört ett Ry Cooder-soundtrack så har man hört dem alla. Jag har tidigare skrivit om ”Paris, Texas” och den känns typisk Cooder med sina ödsliga gitarrer i centrum. ”Geronimo”, filmen som blandar indiankultur med 1800-tals amerikansk folkmusik, är något helt annat.
   Filmen är regisserad av Walter Hill och han förklarar på omslaget hur han löste problemet med filmmusiken som ska skildra båda sidor i en viss konflikt: ”I called Ry Cooder”.
   Cooder är naturligtvis en mästare på filmmusik, han har tidigare samarbetat med Hill på ”The long riders”, och lyckas här mixa avancerad folkmusik med vacker typisk filmmusik. Det pendlar mellan strupsångare från Tuva, ljudet av vattenpipor och pampiga fullt orkestrerade arrangemang tillsammans med sedvanliga samarbetspartners som David Lindley, Van Dyke Parks och Jim Keltner. Det är ingalunda lättlyssnat, snarare tålamodskrävande, men ändå intressant.
   Små instrumentala stycken där en David Lindley-bouzouki (”Judgment day”) eller två dragspel (”Bound for Canaan”) är oerhört vackra medan Van Dyke Parks har skrivit långa konventionella orkesterstycken som tar ned tempot något på skivan.
   17 låtar på över en timmes speltid som, trots många intressanta detaljer, med all säkerhet passar bättre ihop med Walter Hills filmbilder än att lyssna till på egen hand.

Innehållet:
1. Geronimo: Main Title
2. Restoration
3. Goyakla Is Coming
4. Bound For Canaan (The 6th Cavalry)
5. Cibecue
6. The Govenor's Ball: Get Off The Track / Danza / Battle Cry Of Freedom
7. Wayfaring Stranger
8. Judgment Day
9. Bound For Canaan (Sieber & Davis)
10. Embudos
11. Sand Fight
12. Army Brass Band: The Young Recruit / The Girl I Left Behind Me / Come Come Away
13. Yaqui Village
14. I Have Seen My Power
15. La Visita
16. Davis
17. Train To Florida

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.