Blogginlägg

Glädje från Sydamerika

Sydamerikansk folkmusik var populärt på 70-talet. Startskottet för intresset var gruppen Los Incas medverkande på Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water" med låten "El condor pasa". Los Calchakis hade funnits sedan 1960 och existerar fortfarande som grupp.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/11 1972.

LOS CALCHAKIS
Konserthuset, Örebro 9 november 1972

Den sydamerikanska gruppen Los Calchakis framträdande i ett välfyllt Konserthus på torsdagskvällen blev som våntat en strålande uppvisning med sina exotiska och glädjespridande folkvisor från Sydamerika. Calchakis är den allra mest kända gruppen som just nu reser i Europa och sprider sin hemlandsmusik vidare.
   Att gruppen blivit så känd och populär beror väl delvis på deras instrumentala skicklighet. Alla musikerna spelar alla instrument, flöjt, trumma och gitarr. En annan anledning till framgångarna är förstås den publikfriande repertoaren. Den är inte tidsbunden och är inte speciell extrem utan vänder sig till så gott som alla som vill lyssna.
   Det är ju också de sydamerikanska gruppernas motto: Lyssna och njut! Det gjorde också de flesta under Calchakis-konserten.
   Melodierna som nästan var oförskämt enkla hade ofta flöjten som huvudinstrument. Flöjten är också något av något av nationalinstrument i Sydamerika och lever kvar sedan många århundraden. Gitarren, som också förkom i många former, kom ju till Sydamerika från Spanien redan på 1500-talet.
   Sångerna i Calchakis konsertprogram var till övervägande del instrumentala med en lättförståelig ramsa som med precision gnuggades in i lyssnarens medvetande. Den suggestiva rytmen från Bomba-trumman gjorde musiken handklappsvänlig men trots det var det märkvärdigt tyst i salongen.
   Bland den digra uppsättningen av instrument fanns det följaktligen många flöjter. Den som jag personligen fastnade mest för var Siku-flöjten. Konversationen, som de uttryckte det, mellan de två siku-flöjterna tycker jag säger allt om sydamerikansk folkmusik. Konserten var på inget sätt musikaliskt perfekt men även en enkel melodi med enkla instrument kunde i torsdagskväll fästa sig hos åhörarna.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.