Blogginlägg från 2010-02-07

Austin hälsade på i Örebro

KONSERT
Rick Broussard’s Two Hoots and a Holler
Kristoffer Sjödahl, Mathias Lilja & Peter Lindström
Privat 5 februari 2010
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min), 23:00-00.10 och 00.40-01.30 (120 min)
Min plats: ca 5 meter svagt till vänster framför scenen.

Rick Broussard, gitarr och sång
Matt Brooks, gitarr och sång
Scott French, trummor
Brendon Bigelow, bas

Kristoffer Sjödahl, akustisk gitarr och sång
Mathias Lilja, elgitarr och kör
Peter Lindström, banjo

Ibland tar det tid att tänka efter, ibland tar det tid att få ordning på minnena och ibland tar det tid att analysera något jag har upplevt. Och ibland är det totalt obegripligt att det är så svårt att beskriva en konsert som är så helt befriad från just djupare analys när det bara är att svälja allt som det bjuds på.
   I fredags natt var det en sådan händelse. En combo från Austin, Texas gjorde en blixtvisit i Sverige och den lilla samlingslokalen på öster i Örebro. Rick Broussard’s Two Hoot and a Holler hade så mycket att bjuda på, både i kvantitet, kvalité och olika musiksorter, att det sammanlagt behövdes drygt ett par timmar för att tillfredsställa den mest danssugna publiken i lokalen.
   Det fanns nästan inga gränser i Broussards repertoar och nästan ingen röd musikalisk tråd. Svängig Rockpile-rock med ett visst Texas-stuk blandades med finstämda ballader, där ofta den storväxta gitarristen Matt Brooks sjöng, ren, skär och traditionell country och rockabilly mixades med punktempo och hård energi. Jag tror till och med att det ibland doftade cajun om musiken och när de plötsligt framförde en instrumental låt från Japan, ”Sukiyaki”, tog de musikaliska referenserna slut för undertecknad.
   Det blev inte oväntat hög stämning i den lilla intima lokalen där det dansades vilt framför scenen mest hela tiden. När det ena halsbrytande musikaliska kastet följdes av ett nytt hela tiden. Bland låtar som Johnny Cashs ”Ring of fire”, Clashs ”Safe European home” och Broussards egen ”Kick ass night” som kunde ha varit hämtad från Ramones saliga repertoar. Plus en annan egen låt som kunde ha varit kvällens signatur, ”Surfin’ hula honkytonk”, där det verkligen svängde som på Rockpiles tid.
   Kvällen hade också ett lågmält förband med tre lokala killar som framförde en blandning av countryblues och singer/songwriter-pop. Då var ljudet lite halvdant men sångaren Kristoffer Sjödahl gjorde sitt bästa för att höras medan Mathias Lilja höll en oväntat låg profil vid mikrofonen men spelade gudomlig elgitarr i låt efter låt. Vad jag förstår, utan att riktigt veta, så blandades originallåtar med covers och bland de bättre låtarna tillhörde ”The night they drove old Dixie down” och ”Lonesome road blues” som ni kan se och höra här från ett annat tillfälle:



/ Håkan

"Y not"

RINGO STARR: Y not (Universal)

Ringo frågar sig ”Varför inte?”, stavat på ett lite humoristiskt sätt, men jag kontrar med ett surt ”Varför?”. Varje gång Ringo släpper en skiva lyckas han med avundsvärd pricksäkerhet locka till sig uppmärksamhet och nyfikenhet. Och visst ser den snart 70-årige före detta Beatles-trummisen oförskämt fräsch ut på omslaget. Välfriserad i snygg dyr kostym i matchande(?) sportskor och välansat skägg står han där och ser inbjudande ungdomlig ut. Och detaljerna i själva produktionen med alla gästartister, musiker, låtskrivarkollegor och intressanta låttitlar får det nästan att vattnas i munnen på en gammal Beatles-vän som undertecknad.
   Men när jag lyssnar blir jag bara delvis nöjd och egentligen är det fler skamfläckar än riktigt imponerande spår. Sedan blir jag nästan alltid skeptisk till alla Beatles-antydningar han droppar i texterna, låtsound som påminner om gamla Beatles-låtar och att i det här fallet bjuda in Paul McCartney på två spår. Det skapar en misstanke om att materialet på skivan i övrigt inte riktigt står för sig själv. Och precis så är det.
   Egentligen är det bara tre låtar som står ut av albumets sammanlagt tio låtar. I den poppiga ”Peace dream” lyckas Ringo knyta ihop låten med John Lennon, Amsterdam och den eviga drömmen om fred. Paul McCartney spelar framträdande bas dessutom och Ringo sjunger fullt godkänt vilket inte gäller på så många låtar i övrigt på den här skivan.
   På ”Walk with you”, låten som Ringo skrivit tillsammans med Van Dyke Parks, är McCartneys roll ännu större. Bakom den symfoniska och väldigt vackra melodin som leds av en fiol sjunger Paul duettsång.
   ”Everyone wins” är en effektiv poplåt som Ringo har skrivit tillsammans med Johnny Warman.
   I övrigt är skivan ett hopkok av Beatles-klanger, första låten ”Fill in the blanks” ekar ”Come together” och avslutande ”Who’s you daddy” har drag av ”Revolution”. Den låten sjungs lite förvirrande mest av den engelska soulsångerskan Joss Stone.
   Låten ”The other side of Liverpool” är naturligtvis också intressant. Som en uppföljare till förra skivan “Liverpool 8” fast nu är texten inte lika kärleksfull och positiv. Det är Ringos historia från baksidan av Liverpool. Men musikaliskt är låten, som han har skrivit tillsammans med Dave Stewart, medioker.

YouTube: Tv-inspelning av ”The other side of Liverpool” och ljudspåret till “Walk with you”.





/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.