Blogginlägg

#57/70: "Ooh la la"

FACES: Ooh la la (Warner Bros, 1973)

Först och främst det spektakulära skivomslaget till “Oooh la la”-skivan (men vi kommer till det lite senare) men i mitt research-arbete är det den här tidens produktionstakt och intensiva karriärer som imponerar mest. Jag tänker på Rod Stewart som under många år i början på 70-talet parallellt genomförde två olika karriärer, båda lika framgångsrika, båda lika uppmärksammade och båda lika intensiva.

   Se bara här på Rod Stewarts enorma skivutgivning under några få år:
   Februari 1970: SOLO ”An old raincoat won’t ever let you down”
   Mars 1970: FACES “First step”
   September 1970: SOLO “Gasoline Alley”
   Mars 1971: FACES “Long player”
   Maj 1971: SOLO “Every picture tells a story”
   November 1971: FACES “A nod is as good as a wink… to a blind horse”
   Juli 1972: SOLO “Never a dull moment”
   April 1973: FACES “Ooh la la”

På tre år var Rod Stewart i blickfånget på åtta(!) album. Lägg till omfattande turnéer mellan alla skivinspelningar och ni förstår att jag beskriver en tidsepok långt innan ordet utbränd var uppfunnet. Däremot var det lika imponerande då, fast vi inte riktigt uppfattade det, som när jag nu listar upp skivorna.
   Gruppen Faces var något som naturligt uppstod när Steve Marriott lämnade Small Faces, för att bilda Humble Pie tillsammans med Peter Frampton, och ersattes av både Rod Stewart, sångaren, och Ron Wood, gitarristen. De kom närmast från Jeff Beck Group men där spelade Wood av naturliga skäl basgitarr.
   Kvar från Small Faces var basisten Ronnie Lane, Ian McLagan, keyboards, och Kenny Jones, trummor, och allt formades till en så kallad supergrupp som var så vanligt förekommande på den här tiden.
   Och Faces var verkligen en supergrupp i ordets rätta mening. Rod var frontmannen men det fanns ytterligare två duktiga sångare och låtskrivare, Lane och Wood, och musikerna McLagan och Jones var högt rankade killar i branschen.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (skivan gavs i USA ut under namnet Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor och väntade även med Faces andra album ”Long player” fast den innehöll Paul McCartneys ”Maybe I’m amazed”.
   Sedan kom Rods ”Every picture tells a story” och allt blev plötsligt på allvar för både Rod Stewart, Faces och mig. Slutet på denna enorma era blev Faces-skivan ”Ooh la la”. Skivan släpptes i april 1973 och en dryg månad senare, 4 juni, spelade Ronnie Lane sin sista konsert med gruppen. Lane ville komma ner på jorden med sin musik och sitt liv Han bildade Ronnie Lane & Slim Chance, ett lågbudgetprojekt, och bosatte sig i en zigenarvagn.
   Faces fortsatte, med japanen Tetsu Yamauchi på bas, turnerade, gav ut liveskiva och samlingsskiva men 1975 splittrades bandet till slut.
   Det är Ronnie Lane som tar för sig på ”Ooh la la”. Rod Stewart var mindre intresserad och gruppen kom i andra hand efter en allt viktigare solokarriär. Därför bidrar Rod Stewart med några rocklåtar medan Lane bidrar med ett lantligt, ibland akustiskt, mandolin förekommer, och folkmusikinspirerad rockmusik.
   ”Silicone grown”, ”Cindy incidentally” (Faces mest framgångsrika singel) och “Borstal boys” är skivans mest rock’n’roll-röjiga låtar. Med ett band som svänger supertajt, balanserar piano och gitarr i kompet och är det närmaste Rolling Stones man kan komma.
   Det märks redan här att Ronnie Lane längtar ut på landet. Det hörs i både texter och melodier på låtarna som Lane skrivit. ”Flags and banners” har en dobro centralt placerad i arrangemanget och hela soundet, med orgel och mandolin, påminner om Rod Stewarts soloskivor men här sjunger Lane.
   Även på Lanes ”Glad and sorry” sjunger Lane tillsammans med Wood på en vemodig pianodominerad låt men på Lanes enkla, simpla ”Just another honky” sjunger Rod liksom på Stewart/Lane-låten ”If I’m on the late side” med akustisk gitarr.
   Inte heller på titellåten, Ronnie Lanes egenhändigt skrivna folkmusiklåt, är det Lane som sjunger. Rod Stewart hade försökt men inte lyckats sätta låten och skyllde på fel tonart och att han inte gillade låten överhuvudtaget. (Märkligt att Rod på sin coverskiva ”When we were the new boys” valde att göra ”Ooh la la” som en hyllning till Lane). Därför gavs uppdraget till Ron Wood och det blev en klassiker.
   Bara lite drygt 30 minuter lång tycker jag ”Ooh la la” är Faces bästa och mest varierade album.
   Skivomslaget, ja. Designern Jim Ladwig hämtade inspirationen från en tandkrämsannons på 30-talet. Över albumtiteln på skivomslagets front står det med liten stil ”To move face, squeeze top of album down” och precis så fungerar det. Då öppnar sig munnen och ögonen rör sig och man kan i fantasin höra figuren säga ”Ooh la la”.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.