Blogginlägg

Fullsatt Idrottshus gillade Hook

Dr Hook, som 1975 skippat sitt & The Medicine Show, var vid den här tidpunkten verkligen heta hitgubbar i Sverige. Dr Hook själv, Ray Sawyer (han med lappen för ögat), hade gjort en soloskiva i februari men Europaturnén, som inletts två dagar innan Örebro, var framförallt en uppföljning på hitlåtarna ”Only sixteen”, ”A little bit more”, sommarens hitlåt "Walk right in" och nya albumet "Makin' love and music".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/9 1977.

DR HOOK
Idrottshuset, Örebro 18 september 1977

Att Dr Hook är ett populärt gäng uppsluppet galna män gick inte att ta miste på. Det var ett fullsatt Idrottshus och den höga stämningen ett säkert bevis på. Många hade vikt söndagskvällen för att se bandet livs levande framföra sina kända låtar.
   Om någon tror att gruppen enbart är en balladgrupp eller ett rock'n'roll-gäng blev säkert ordentligt överraskade. Dr Hook var allt - och lite till. En stor del av konserten byggde på deras lössläppta jönssnack mellan låtarna. Och publikkontakten gjorde att de hela tiden hade publiken på in sida.
   Dr Hook är inte bara Ray Sawyer och Dennis Locorriere. Bakom sig hade de ett gäng kompetenta musiker som också de aktivt deltog i alla gags. Bill Francis visade sig exempelvis vara både en skojare och vild dansare. Alla på scen var som tagna ur en serietidning. lika galna och komiskt påhittade.
   Att se Dr Hook är nästan nödvändigt. Deras flexibla stil går inte alltid hem på skiva. Däremot var scengruppen Dr Hook en syn för ögat. Whiskyskrovliga Locorriere gav sig ibland in i vilda diskussioner med den högröstade delen av publiken. Lika uppsluppen som han var då, lika allvarlig och disciplinerad tog han sig igenom populära låtar som "A little bit more" och "Sylvia's mother" som han för övrigt gjorde helt ensam på scen. Så fick han då kvällens längsta applåd.
   Och ytterligare en eloge till världsgruppen Dr Hook. De passade tiden precis. Det är man inte bortskämd med i den numera odisciplinerade popvärlden.

Ray Sawyer, gitarr och sång
Dennis Locorriere, gitarr
Bill Francis, keyboards
Bob Henke, gitarr och steelguitar
Rik Elswit, gitarr
Jance Garfat, bas
John Wolters, trummor

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.