Blogginlägg från 2009-03-06

Happy birthday, Mickey Jupp!

Just idag fyller Mickey Jupp 65 år. Och mannen, som på den här sidan beskrevs som ”den som symboliserar 70-talets pubrockgenre allra bäst” för två veckor sedan, är mer aktuell än på 15 år.
   I söndags släpptes Legends återföreningsskiva ”Never too old to rock”, jag recenserade skivan samma dag, och gruppen, med Mickey i spetsen, jobbar nu med en c&w-inspirerad skiva. Sedan är det en skiva med Mickey Jupp-demos också på g. Lasse Kärrbäck meddelade just att han kommer att lägga upp demoskivan som streaming på sin Jupp-sida.
   Lasse, och medlemmarna i Legend, vill att folk ska höra av sig med kommentarer om låtarna, vad de tycker och så. Alla svar är anonyma men sammanställs och skickas till Mickey. Beroende på vad folk tycker och inte tycker om låtarna kommer det att avspegla sig på nästa cd från Mickey och Chris. De vill helt enkelt veta vilka låtar och vilken stil låtarna ska ha för att appellera på fansen. Med andra ord, här har fansen möjlighet att påverka vad killarna ska göra och hur.
   Med anledning av min lätt positiva recension i söndags fick jag igår ett kärleksfullt mejl från basisten i bandet, John Bobin:
   
Hi Hakan
   Many thanks for the review of NTOTR on your website. I am glad that you enjoyed the album. I read the review via an automatic GOOGLE translation so it was not 100% understandable as the English on the auto translations is sometimes a bit hit and miss!
   Cheers
   John
   John Bobin
www.myspace.com/johnbobin

Legend var förr en typisk Southend-grupp men är nu snarare stationerad uppe i Cumbria i Lake District där Mickey Jupp, Chris East och Mo Witham bor medan John Bobin och Bobby Clouter bor i London-trakten. Allt enligt Sveriges störste Jupp-expert, Lasse Kärrbäck.

Grattis Legend och grattis Mickey! Congratulations, Mickey Jupp!

/ Håkan

Nationalteatern

Den här serien är åter på svensk mark och landar någon gång i det tidiga 70-talet när jag var som mest lättpåverkad från både höger och vänster. Det fanns inga direkt politiska grubblerier hos mig eller min vänkrets. Vi hade väl visserligen arbetarbakgrund men det var ju faktiskt lika mycket ABBA som NATIONALTEATERN i högtalarna.
   Bra musik var ju bra musik redan då. Och när det handlade om svensk progg var det tämligen svårt att hitta produktioner som höll, sångare som kunde sjunga och låtskrivare som var lika duktiga på att skriva musik som ord.
   Jag hade svårt för grupper som Blå Tåget, Arbete & Fritid, Gudibrallan och Träd, Gräs och Stenar. Där politiska texter var det enda viktiga och musik, melodier och arrangemang som kom i tredje, fjärde hand.
   När det gällde högklassig progg var Mikael Wiehe (och Hoola Bandoola Band) naturligtvis i en egen division och först på plan. ”Garanterat individuell”, ”Vem kan man lita på?” och ”På väg” var stora favoriter utan att jag ägde originalskivorna, faktiskt. Men de fanns i umgängeskretsen. Sedan kom Nationalteatern och ”Livet är en fest” 1974 och tog över allt. Gruppens Ulf Dageby hade kunnandet att balansera ord och musik på ett så fantastiskt slagkraftigt sätt.
   ”Livet är en fest” satte musik till livet som vid den här tidpunkten var mycket fest. Det skrålades med i titellåten, sjöngs med i den ytterst fina ”Hanna från Arlöv” och lyssnades andäktigt på den mycket engagerande ”Mr John Carlos”. Det var brinnande poesi men det framfördes med melodisk briljans som var omöjlig att stå emot vid den här tiden.
   Då skulle allt vara ytterst demokratiskt i vänstersvängen och ingen medlem i bandet skulle stå framför någon annan. Ingen fick ta åt sig äran av att ha skrivit en låt utan all credit skulle delas lika mellan alla gruppmedlemmar. Därför var personerna i gruppen Nationalteatern i stort sett anonyma i många år framöver.
   ”Livet är en fest” är nog en av de flitigaste mest spelade skivor jag äger. Omslaget håller ihop men är riktigt skamfilat. I det rejält tummade texthäftet med ackordanalyser får vi veta att de flesta av skivans innehåll är hämtat från föreställningarna ”Livet är en fest” (1972) och ”Speedy Gonzales” (1973), Men det var ändå svårt att förstå att Nationalteatern också var en teatergrupp.
   Engagemanget i gruppen gjorde att de skrev låtar även i andra sammanhang. ”Mr John Carlos” var skriven till ett program i ungdomsradion Gbg 1974, ”Stena Olssons Compagnie” hämtades från cabarevyn ”Å harre jävvlar” 1974 och ”Hanna från Arlöv” var skriven efter en intervju med Hanna, tvätteriarbeterska i tidningen Proletären under valupptakten 1973. Engagemanget var stort men låtarna var faktiskt ännu större.
   Ingenstans på omslag eller texthäfte gick det att läsa vilka medlemmarna i gruppen var. Gästartisternas namn, exempelvis Jussi Larnö, Tord Bengtsson och Torbjörn Falk, avslöjades däremot men inget mer. Och text & musik: Nationalteatern var det enda som stod på MNW:s svarta skivetikett.
   Det är först på senare år som gruppen fått personliga medlemmar och låtskrivarna har fått namn. Som att exempelvis Ulf Dageby skrev titellåten, ”Hanna från Arlöv” och ”Mr John Carlos” vilket underströk mina senare misstankar att det var han som var den musikaliske motorn och arrangemangens ryggrad i Nationalteatern.

Nationalteatern gjorde som sagt inte bara popskivor utan både barnmusik, politiska singlar som ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” och ”Rädda varven” och arrangemang tillsammans med andra grupper som ”Vi kommer att leva igen” (om USA:s indianer tillsammans med Nynningen) och Tältprojektet ”Vi äro tusenden” med en mängd andra grupper.
   Nästa poprockskiva från gruppen skulle dröja till 1978 då ”Barn av vår tid” släpptes. En smått fantastisk skiva med många starka låtar. Fortfarande utan individuella låtskrivare, förutom översättningen (av Ulf Dageby) av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”, men det var inte svårt att höra att det var just Dageby som låg bakom de flesta och bästa låtarna.
   Däremot var gruppmedlemmarna den här gången identifierade och både Torsten Näslund, senare känd som Totta, och Hans Mosesson, numera känd som ”Stig” i ICA-reklamen, sjöng i gruppen.
   Ännu en rockteaterföreställning följde, ”Rockormen” (1979), innan Nationalteatern avslutade den första delen av sin karriär som rockgrupp med ännu en lysande skiva, ”Rövarkungens ö” (1980) med enbart låtar av Ulf Dageby. Samma sommar såg jag gruppen, som nu titulerade sig Nationalteaterns Rockorkester, live och det jag minns allra bäst var när ljudmixaren Kurt Bünz ställde sig upp mitt i ”Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö” och drog ett gitarrsolo från sin plats bakom mixerbordet!
   Mitt intresse för Ulf Dageby var nu fullständigt. Uppmärksammade naturligtvis hans filmmusik, Stefans Jarls ”Ett anständigt liv” (1979) var lika intressant för musiken som för filmen. Och Dageby lämnade snart Nationalteatern och de politiska sångerna vbakom sig och inledde en solokarriär 1983 som också hade sina toppar, bland annat ”En dag på sjön” (1983).
   Nationalteatern har på senare år återförenats vid flera tillfällen och det handlar ofta mer om nostalgi än något annat. Låtarna lever givetvis fortfarande ett liv men konserterna har inte varit några stora upplevelser. Varken 2002, 2005 eller 2006.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...