Blogginlägg

En lika fin upplevelse som originalskivan

Postad: 2008-09-18 07:45
Kategori: Bio-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14 september 2008

FILM
Berlin
Roxy
Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Lou Reed med band, Emmanuelle Seigner, Antony Hegarty
m fl


Som rutinerad rockkonsertrecensent kände jag mig ovanligt hemma på biografen i fredagskväll. Den filmade konserten med Lou Reed och band på St Anne’s Warehouse i Brooklyn, New York, är verkligen i första hand en musikalisk upplevelse.
   De kortfattade, suddiga och dimmiga filmbilderna, som ömsom fladdrar förbi mitt under låtarna eller projiceras på ridån bakom musikerna, är sannerligen försumbara och symboliserar handlingen i Lou Reeds koncept högst bristfälligt.
   ”Berlin” var en textmässigt svart och dyster, men musikaliskt vemodigt vacker, skiva som Lou Reed gav ut 1973. Som uppföljare till den kommersiellt framgångsrika ”Transformer” sågades den allmänt då men tiden har förändrat synen på detta lilla mästerverk, faktiskt min egen favorit av alla Lou Reed-skivor. Vilket givetvis förstärker intrycken av konsertfilmen.
   Reed tog upp det här missförstådda konceptet under 2006 och gav den en ny, nu hyllad, chans. Där känslan ibland blir lite rockopera när de olika sekvenserna i musiktemperamentet avlöser varandra. Reed, som bara spelade akustisk gitarr på originalet, spelar här huvudsakligen elektrisk gitarr.
   Men bandet, som är en paradoxal blandning av gammalt (Steve Hunter, originalgitarristen) och nytt (nuvarande kompet) förstärkt med både blås, stråkar och kör, är effektivt och slipat. Där originalproducenten Bob Ezrin står framför trummisen med ryggen mot publiken och dirigerar nästan komiskt kraftfullt.
   I övrigt är det inte så händelserikt på scenen, de få kamerorna är däremot riktigt närgångna och letar sig ibland in bland stenansiktet Lou Reeds ansiktsrynkor. Ett ansikte som sällan visar några känslor men efter Antonys framträdande i den äldre låten ”Candy says” kan han ändå inte låta bli att dra på munnen.
   Den känslan vidarebefordrades även till er recensent som tyckte att filmen/konserten var en minst lika fin upplevelse som en gång originalskivan. Och lägger man sedan till de avslutande extralåtarna med ovannämnda ”Candy says”, klassikern ”Sweet Jane” och den något färskare ”Rock minuet” blev det en helhetsmässigt stark repertoar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2008 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.