Blogginlägg

Jag har aldrig sett en lyckligare människa

Aftonbladet 6/7 2008.



BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Ullevi, Göteborg 5 juli 2008
Konsertlängd: 21.06-23.56 (=170 minuter)
Min placering: På pressläktaren i höjd med mittlinjen. Ca 200 meter från scenen.
Publik: 58.620 personer

Bruce Springsteen, gitarr, munspel och sång
Steve Van Zandt, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas och sång
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Charlie Giordano, keyboards
Soozie Tyrell, fiol, gitarr och sång

Först en liten kommentar till fredagens konsert på Ullevi i Göteborg. Jag var inte på plats men var däremot utanför arenan under de första fem låtarna. Han inledde med ”Born in the USA” (inte så överraskande, det var ju ändå 4 juli!) och gjorde ytterligare några USA-låtar, ”4th of July (Sandy)” och ”Independence day”, dagen till ära. Och ytterligare några favoriter, ”Atlantic city” och ”Rosalita”, som jag förstod att jag skulle missa på lördagens konsert.
   Till lördagens konsert var jag beredd på en helt annan låtlista men kunde inte i min vildaste fantasi räkna ut att Bruce faktiskt skulle ta bort hela 14 låtar från fredagskonserten. Och ersätta med 15 nya! Wow, är bara förnamnet.
   Det finns säkert totalt starkare låtlistor. Där varje låt i sin enskilda styrka skulle smälla högre, herregud vi fick ju inte ”Jungleland”, ”The river” eller något Detroit-medley, men en Springsteen-konsert är ju så mycket mer av rytm, upplevelse och att blanda låtar med varandra. Att göra en show som går upp och ned i tempo och balanserar mellan känt och okänt. En simpel låtlista kan med andra ord inte förklara själen i en konsert. Allra minst på en Bruce-konsert där det exklusiva mötet mellan artist och publik är viktigare än att analysera låtföljder och bittert saknat material.
   Det är alltså omöjligt att beskriva en Bruce-konsert med ord eller låtlista. Jag kan tänka mig att låtnamn som ”Roulette” eller ”Twist & shout” kan uppfattas som antingen en obskyr raritet eller en förutsägbar extralåt men i verkligheten, på plats, var konserten en nästan tre timmar lång mix av stor rockmusik, känsloladdade ögonblick och ren och skär eufori.
   Sånt är ofta obeskrivligt och svåranalyserat. Därför hade också kvällstidningsrecensenterna Markus Larsson (AB) och Anders Nunstedt (Expressen) så svårt att idag i ord beskriva känslorna. Däremot stod de sida vid sida och dansade på pressläktaren snett framför mig.. Själv satt jag och noterade konserten låt för låt. Och beskrev tankarna och ögonblicksbilderna för stunden. Här kommer mina minnen från lördagskonserten.

21.06 kom först Max in på scenen och sedan Clarence, Bruce och resten av bandet. Och det startade med ett Clarence-solo.
1.Night
Hade svårt att först känna igen den här explosiva pärlan, en av de mest okända låtarna från ”Born to run”-skivan. Bittan hamrade på pianot medan Steve och Bruce delade mikrofon.
2. No Surrender
En långhårig Max dunkade igång låten och det lät rockigare och vildare än någonsin förväntat. Clarence i gul/blå scarf och Bruce i svart skjorta och blåjeans. Tog ner den poppiga låten och Lofgren fick lira fint solo.
3. Lonesome Day
Sozzie inleder på fiol och Lofgrens slidesolo brinner. Det är mer vild, ungdomlig rock än arenaanpassad rock. De vita strålkastarna värmde långt upp på pressläktaren.
4. Hungry Heart
Allsång direkt. Bruce gick fram och hälsade på förstaraden av publik. Mest tjejer. Orgelsolo av Giordano. Lite rundgång i ljudet. BNruce vandrade runt och samlade in önskelåtarna på alla skyltarna.
5. Summertime Blues
Det här slog The Who 1970 och deras (nästan) oslagbara version av Eddie Cochrans låt. Party! Trodde det här var förbjudet. Vad säger myndigheterna?
6. Promised Land
Det mycket kända munspelsintrot inleder. Konsertens första viktiga Clarence Clemons-solot.. Bruce vågade vara närgången och spelade munspel för de längst fram. Och samlade ihop mer önskelåtar. Jag skymtade ”Sunny day” och ”10th”. Och en skylt där det stod “You are the sexiest man alive”.
7. Backstreets
Bittans snygga pianointro och jag marker att ljudet varit bra från start. Tog snyggt ner låten med ett upprepande “To the end, baby”. Sedan ett infernaliskt slut och final.
8. Roulette
Fantastisk Weinberg-energi I denna obskyra rockpärla som jag faktiskt inte kunde identifiera på plats. Ändå en av konsertens toppar.
9. Darkness On The Edge Of Town
Dova toner i introt som sig bör. Vildare och bitskare än vanligt. Pratar texten i mitten på låten och pianot driver låten vidare.
10. Janey Don't You Lose Heart
En låt jag i alla år gillat på skiva. Men blir lite snäll och mesig här. Men Nils körar snyggt och låten utvecklas nästan till en duett.
11. Waiting On A Sunny Day
Karneval och Soozie i nyckelroll. Bruce fick röd blomma vid örat. Fest! Allsång och Bruce blev sittande på scenen med ryggen mot publiken.
12. Working On The Highway
Ännu ett Max-intro med Bruce på akustisk gitarr. Mäktig version med en mörkhårig tjej (Garry Tallents dotter Olivia) i kören bredvid Soozie. Show.
13. Because The Night
Mäktigt och långt pianointro. Där höjdpunkten blir ett flera minuter långt Lofgren-solo där han till slut snurrar runt. He came to dance, med andra ord.
14. She's The One
Tung, rivig och rytmisk med munspelet i en central roll.
15. Livin' In The Future
Långt försnack om stämningarna i USA just till ett ackompanjemang av ett tyst smygande intro. Samlade in mer skyltar med låtönskemål och hittade ”Obama for president” som han stolt visade upp för scenkameran flera gånger. La-la-la-refrängen blev till stor allsång.
16. Mary's Place
”Are your ready for a houseparty” frågar Bruce och inleder låten som en soulklassiker av Curtis Mayfield. Jag tänker även på “Raise your hand” innan den långt utdragna “Mary’s place” drar igång. Bruce blir sittande på avsatsen och sjunger. Hyschade ner publiken till ett minimum men när låten mot slutet nådde sitt crescendo, och Clarence tutade vilt i saxofonen, sprang Bruce och slängde sig glidande på knäna.
17. I'm On Fire
Nedstämt igen, Bruce sittande på en stol längst ut på en av ramperna
18. Drive All Night
Ännu en svåridentifierad låt. Mjuk och snäll ballad som inte riktigt vill lyfta. Men efter ett saxosolo och ett långt sugande slut vann den min sympati.
19. The Rising
Mäktigt synt/fiol-intro. Tacksam la-la-refräng och snyggt Lofgren-solo på slidegitarren. Mäktig, mullrande och suggestiv.
20. Last To Die
Vilket intro och driv i gitarrerna. Både Steve och Bruce spelade gitarrsolon.
21. Long Walk Home
Lång och episk, allsång och saxsolo. Nils sjöng vackert men Steve sjöng ännu bättre i en hel vers. Ett av konsertens större ögonblick.
22. Badlands
Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmare sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.

Extralåtar
23. Girls In Their Summer Clothes
En oväntat lugn extralåt. Poppig och sommarlätt sommarlåt. Och Bruce gav en eloge till ”vackra svenska flickor”.
24. Thunder Road
En euforisk version där Clarence vandrade mot scenens centrum för ett odödligt solo.
25. Born To Run
En låt som aldrig tappar energi. Clarence gör ännu ett solo med en ocean av händer framför sig.
26. Bobby Jean
Mer Clarence i en poppigt härlig låt.
27. American Land
Två dragspel och fiolintro och nu spelade Clarence tin whistle och den irländska prägeln låg tung över Ullevi. Vilket sväng! Lofgren och Giordano spelade på varandras gitarr och dragspel. Bruce la till ”The Swedes” i texten och presenterade bandet kort efter avslutningen av låten.
   Efter en viss tvekan och ännu en skylthämtning (”Stevie you sexy thing”) hetsar publiken fram ännu en extralåt.

Extra extralåt
28. Twist & Shout
Himmelskt, odödlig och magisk avslutning. I en låt som går upp och ned i tempo och energi och aldrig riktigt vill ta slut. Till kompet av publikens handfasta ooh-ooh-anden.
   Efteråt ler Bruce med hela ansiktet och jag har aldrig sett en lyckligare människa.
   Årets båda Ullevikonserter med Bruce Springsteen blev sammantaget en skön déjà vu av 8 juni 1985. För då började han konserten med "Born in the USA", precis som i fredags, och avslutade med "Twist & shout", precis som i lördags.
   Jag har inte full koll på årets Springsteen-turné men jag fick i alla fall vara med om två Europapremiärer när han spelade "Roulette" och "Drive all night".


Expressen 6/7 2008.


Aftonbladet 6/7 2008.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.