Blogginlägg

"Heart of the city"

NICK LOWE with Rockpile: Heart of the city (live) (Columbia 3-10734)
Ja, jag vet att det ser misstänkt ut som brist på fantasi att ta med den här låten/skivan som förra veckan fick en oväntad revival när den kom att inleda Mats Olssons pubrocksamling som såg dagens ljus i onsdags. Men faktum är att jag planerat den udda Nick Lowe-singeln till just den här måndagen väldigt länge. Facit finns till höger på den här sidan där jag för fem veckor sedan inledde beskrivningarna av singlarna på sidan med den översta.
   Och utan att räkna eller planera, eller helt enkelt vara ovetande om vilken låt som skulle inleda pubrocksamlingen, så passar det osedvanligt bra att just idag berätta historien om ”Heart of the city”.
   Först och främst ett statement: Skivan frångår alla mina principer när det gäller skivsamlande. En amerikansk singel med en engelsk artist och jag väljer b-sidan före a-sidan. Men den gör sig bra, med den nästan självlysande Columbia-etiketten, bland de övriga genomgående engelska vinylsinglarna.
   Den amerikanska upplagan av Nick Lowes ”So it goes”-singel är udda på många sätt. Dels kom den ut i USA nästan två år efter Englands-lanseringen i augusti 1976 då skivbolaget Stiff lanserade sin premiärrelease.
   Redan då var ”Heart of the city” b-sida men i en mycket koncentrerad studioversion på 1:59 med Steve Goulding, Rumour-medlemmen på trummor och alla andra instrument spelades av Nick själv. Inspelad enkelt och billigt, för endast £45, men blev ändå utsedd till ”Veckans singel” i två brittiska musiktidningar.
   Vi förflyttar oss till mars 1978 när det är dags för Nick Lowe att debutera som albumartist i eget namn. Efter ytterligare en Stiff-singel, ”Halfway to paradise”/I don’t want the night to end”, den legendariska ”Bowi”-EP:n, också på Stiff, och den första singeln på Radar, ”I love the sound of breaking glass”, dit Lowe hade följt med sin manager Jake Riviera var det dags att ge ut ”Jesus of cool”.
   Elva låtar där versionen av ”Heart of the city”, som avslutar skivan, överraskande presenterades i en livetolkning med Rockpile, inspelad på The Roundhouse i London. Den exemplariska korta perfekta singellåten hade plötsligt växt till en över fyra minuter lång mäktig låt. Inte bättre men med både trumsekvenser och gitarrsolo.
   När ”So it goes”-singeln gavs ut i USA, på det stora mäktiga skivbolaget, i juli 1978 blev det alltså liveversionen som fick pryda b-sidan och därav bilden här ovan.
   Låten fanns även med på Dave Edmunds då aktuella album ”Tracks on wax 4” som också släpptes i mars 1978. Även den versionen är liveinspelad men är bara drygt tre minuter lång. Att det är exakt samma inspelning som på Lowe-skivan (där sångrösten bytts ut), som vissa källor påstår, kan därför inte stämma.
   På nyutgåvan av "Jesus of cool" (Proper), som släpptes i våras, fick vi inte bara hela originalskivans elva låtar utan också ytterligare tio bonusspår. Bland annat studioversionen av "Heart of the city" så vi kan jämföra de båda. Vilket i tio fall av tio slutar med kraftig fördel till den ursprungliga Stiff-versionen.
   De tidiga Stiff-singlarna hade alla små meddelanden graverade i vinylen mellan spåren och etiketten. På b-sidan av Stiff Buy 1: "three chord trick, yeh". Kan det sägas tydligare om en av de enklaste, simplaste och mest geniala poplåtar som skrivits och spelats in?

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.