Blogginlägg från 2007-10-08

#40: I en hand

MAGNUS LINDBERG: I en hand (Parlophone, 1982)
Den svenske rockaren Magnus Lindberg personifierar verkligen kategorin artister som aldrig ger upp. Därför är det så passande att han på sitt fjärde album, som släpptes hösten 1982, har skrivit en låt som heter ”Dom som aldrig ger upp”. Fast kompisen och Alien Beat-sångaren Sebastian Håkansson och Magnus sjunger lika ofta ”det är vi som aldrig ger upp” och det är nog ännu närmare sanningen.
   Vi har varit några stycken som räknat ut Magnus många gånger. Han har gjort många och långa pauser i sin så kallade karriär men hur tyst det än är, hur lågt han än ligger, så finns det enorm revanschlust i hans gener.
   Under de här tidiga 80-talsåren var dock Magnus både produktiv och i allra högsta grad i ropet. Turnerade flitigt, med många osannolikt stora upplevelser till konserter som följd, och producerade skivor tämligen regelbundet.
   Bara ett år innan den här pärlan kom Magnus Lindbergs förmodligen största stund i skivbranschen, ”Röda läppar”, men uppföljaren var inte så mycket sämre. Från det kolorerade Joakim Strömholm-fotot på det Kjell Andersson-designade omslaget till det jordnära rocksoundet i en produktion av Magnus själv är det än idag en väldigt givande lyssning.
   Magnus många känslostarka låtar var ryggraden på skivan som vid den här tiden jämfördes, till Lindbergs stora förtret, med Springsteen och Lundell men som verkligen stod för sig själv. Magnus skrev rasande effektiva och personliga texter på rad till den här skivan och han hade till och med hjälp av Måns Edwall, skådespelaren Allan Edwalls son och dåvarande saxofonist i Alien Beat, som bidragit med två låtar. Bland annat den mycket Lindbergska ”Längtan” med sina typiskt rastlösa textrader om ”något säger mig att rymma/något driver mina steg/en röst som ropar skynda/snart kan det vara för sent”.
   Bland Magnus egna alster lyser exempelvis ”+-0”, ”Över lik”, den akustiska ”Ängel”, den vemodiga ”I aska” och den fantastiska finalen ”Diamanter”.
   Han skrovliga rockröst spricker på sina ställen och det framkallar en närvarokänsla som knappt gick att jämföra med någonting annat vid den här tidpunkten. Eller som Jens Peterson skrev i Schlager:
   ”Vanmakten och vemodet, glädjen och glansen finns där i Magnus Lindbergs röst och låtar. Rockens styrka och rockens begränsning men det blir mänskligt och det blir upplyftande.”
   Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

/ Håkan

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.