Blogginlägg från 2004-04-05

Mats Ronander konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 2004.

KONSERT
Mats Ronander Band
Frimis, Örebro 3/4 2004

Nyss fyllda 50 år är det givetvis logiskt och naturligt att blicka tillbaka. Turnerar man sedan, som i Mats Ronanders fall, med en karriärsammanfattande dubbel-cd i ryggen är det mer än förklarligt att lördagskvällens repertoar hade en tydlig greatest hits-karaktär.
   Spänningen med oväntade överraskningar och udda låtval kunde därför inte helt sökas i den lista av låtar som Mats Ronander med sitt nykomponerade band spelade sig igenom med bravur på Frimis lilla scen.
   Nej, den eventuella spänningen fick sökas på annat håll. Som i exempelvis några små ändringar i arrangemang, några få ovanligt udda sololåtar, ett nykomponerat band som inte tröttnat på varandra och i en tidvis inspirerad Mats på scen. För kvällen klädd i Juventus-tröja och keps.
   Eftersom enbart rutin och likgiltighet aldrig existerat i Mats Ronanders långa artistliv så var det en stundtals sammanbiten och koncentrerad huvudartist som tog scenen i besittning. Det märktes, om inte annat, när han trängdes sig fram genom publiken mot sitt mål. Som en tungviktsboxare på väg till fighten.
   Och det började så underbart förlösande med en av de för mig anonyma låtarna från senaste skivan, ”I min faders hus”, som blev ett infernaliskt startskott på konserten. Inför en publik som inledningsvis var på tårna och även fortsatte att vara intresserad. Vilket inte alltid har varit en självklarhet vid livekonserter på Frimis.
   Ingenting i lördagskvällens konsert kunde naturligtvis matcha den konsert som Mats genomförde på samma plats för tolv år sedan. När Mats Ronander stod på den kommersiella kulmen med hjälp av hitlåten ”Gör mig lycklig nu”.
   Då var det masspsykos och hysteri och ett band som spelade på toppen av sin fantasi. Men dagens Ronander-band är faktiskt inte långt efter fast massorna framför scenen halverats eller mer än så.

En delvis intressant låtlista, om än i kortaste laget runt 70 minuter, radades alltså upp runt midnatt. Lätt förkortad på grund av Ronanders stämbandsproblem. Som gjorde att vi, enligt tillförlitliga källor, gick miste om både ”Tears of joy” och ”Tokig”. Och gjorde avslutningen av konserten lite snopet rumphuggen.
   Låtarna, uteslutande hämtade från Mats Ronanders solokarriär, fick live en bra mycket bluesigare touch än någonsin på skivorna. Mer gitarr än keyboards exempelvis fast Niklas Medin var en sedvanlig klippa bakom tangenterna.
   Den nyarrangerade kreativiteten hade också påverkat ”Den nya fabriken” och ”Tequila land”, låtar från den senaste skivan som nu märkbart fått en annan lyster.
   Inte minst tack vare Mats nye gitarrkollega Ulf Janson i bandet. Som när han inte gjorde allt för att upprepa sin bror Henriks gitarrsound på de tidiga Ronander-skivorna med en naturlig lätthet gav sig in i snygga dueller med Mats själv. Som i sin tur blundade, log och rev av många av sina patenterat personliga solon gång efter annan.
   Nya bandet har en klassisk Ronander-sättning och fick till och från fritt spelrum i de mer funkrelaterade låtarna som, ska det erkännas, inte riktigt är min kopp té. Gitarristen Janson, som faktiskt medverkar på ”50/50”-skivan under rubriken funk, tillsammans med några feta basintron från Henrik Ohlins gav etiketten musikermusik ett ansikte för några ögonblick.
   Men den flexibiliteten gav också positiva vibrationer i några spontana och smått improviserade avsnitt i låtar som ”För kärleks skull” och ”Himlen gråter för Elmore James”.
   Mats Ronander skiljer strikt och nästan dumdristigt på sina båda karriärer som soloartist och bluesmusiker. Det har genom åren gått ut över det läckra munspelandet som blivit en bristvara på solokonserterna.
   Efter några smått heroiska solon i blott två låtar, ”Tequila land” och ”Himlen gråter…”, så var det inte utan att jag stod och önskade mig en riktig bluesstänkare. Eller åtminstone en brinnande version av den självbiografiska ”Bluesman”, där han sjunger så älskvärt om sin forna barndomsstad. Men så roligt skulle vi inte få ha det.

Mats Ronanders låtar:
I min faders hus
God bok
Suzy Solidor
Den nya fabriken
Tequila land
Stum igen
50/50
Allt jag kände då
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
Good for you
Kött & blod
Himlen gråter för Elmore James

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.