Blogginlägg

Ane Brun räddade kvällen

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 2004.

BILL MALLONEE
ANE BRUN
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 7 mars 2004

När konsertarrangörer litar mer på hjärtats signaler än tänker med hjärnan kan det kommersiellt gå riktigt snett. Med amerikanen Bill Mallonee på programmet tog Klubb Söndag en kalkylerad risk som de lyckligtvis räddade upp med norsk-svenskan Ane Brun.
   Mallonee var väl tänkt som huvudartist med Brun som uppvärmare. Men publikintresset ville något annat ty det var tämligen trångt framför scenen under Ane Bruns framträdande men ganska tunnsått när Mallonee gick upp på scenen.
   Mallonee är nästan okänd i Sverige men han har ett långt liv av oändliga turnéer bakom sig och det var en tveklöst rutinerad countryrockare som stegade upp på scenen i cowboyhatt, munspelsställ och akustisk gitarr.
   På skiva har Bill pendlat mellan pop, rock och altcountry men i det här mindre formatet blev det folksångaren med tydliga Bob Dylan-influenser som satte störst avtryck i minnet. Han har ju dessutom en lätt nasal stämma som passar utmärkt i sammanhanget.
   Men Bill hade naturligtvis mycket att bjuda på när han under 80 minuter lotsade sig fram mellan Vigilantes Of Love-låtar, egna låtar (då konserten nådde sina poppigaste ögonblick) och en avslutande, just det, Dylan-cover, ”My back pages”.
   Han passade också på att bjuda på några spännande smakprov från den skiva som just ska spelas in när han återvänder till USA. Som när han satte sig ner på scenkanten, bläddrade bland pappren med nyskrivna låtar och framförde ”I never be normal after this”.
   Ane Brun hade för kvällen också en lätt nasal röst som resultat av en förkylning. Som inte direkt störde utan bara ökade på äktheten i de souliga och bluesiga avsnitten.
   Hon gav ett snällt och anspråkslöst intryck som vägdes upp med stor säkerhet och självkänsla i låtarna. Som när hon tog ut svängarna med sitt eget avancerade gitarrspel.
Låtarna presenterade hon som en partylåt, hippielåt, hardcorelåt eller låten som handlade om en vattenrutschkana, ”Green light”, då strängen brast på gitarren. Men inte ens det kunde få henne osäker.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.