Blogginlägg
Ane Brun räddade kvällen
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 2004.
BILL MALLONEE
ANE BRUN
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 7 mars 2004
När konsertarrangörer litar mer på hjärtats signaler än tänker med hjärnan kan det kommersiellt gå riktigt snett. Med amerikanen Bill Mallonee på programmet tog Klubb Söndag en kalkylerad risk som de lyckligtvis räddade upp med norsk-svenskan Ane Brun.
Mallonee var väl tänkt som huvudartist med Brun som uppvärmare. Men publikintresset ville något annat ty det var tämligen trångt framför scenen under Ane Bruns framträdande men ganska tunnsått när Mallonee gick upp på scenen.
Mallonee är nästan okänd i Sverige men han har ett långt liv av oändliga turnéer bakom sig och det var en tveklöst rutinerad countryrockare som stegade upp på scenen i cowboyhatt, munspelsställ och akustisk gitarr.
På skiva har Bill pendlat mellan pop, rock och altcountry men i det här mindre formatet blev det folksångaren med tydliga Bob Dylan-influenser som satte störst avtryck i minnet. Han har ju dessutom en lätt nasal stämma som passar utmärkt i sammanhanget.
Men Bill hade naturligtvis mycket att bjuda på när han under 80 minuter lotsade sig fram mellan Vigilantes Of Love-låtar, egna låtar (då konserten nådde sina poppigaste ögonblick) och en avslutande, just det, Dylan-cover, ”My back pages”.
Han passade också på att bjuda på några spännande smakprov från den skiva som just ska spelas in när han återvänder till USA. Som när han satte sig ner på scenkanten, bläddrade bland pappren med nyskrivna låtar och framförde ”I never be normal after this”.
Ane Brun hade för kvällen också en lätt nasal röst som resultat av en förkylning. Som inte direkt störde utan bara ökade på äktheten i de souliga och bluesiga avsnitten.
Hon gav ett snällt och anspråkslöst intryck som vägdes upp med stor säkerhet och självkänsla i låtarna. Som när hon tog ut svängarna med sitt eget avancerade gitarrspel.
Låtarna presenterade hon som en partylåt, hippielåt, hardcorelåt eller låten som handlade om en vattenrutschkana, ”Green light”, då strängen brast på gitarren. Men inte ens det kunde få henne osäker.
/ Håkan
”Med vidöppna fönster”
Maharajas konsert
<< | Mars 2004 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...
Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...
Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...
Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...
Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...
Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...
Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...
Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...
per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...
Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...


Kommentarer till blogginlägget: