Blogginlägg från 2002-08-16

Kände ingenting när Elvis dog

MAN SÄGER mig att Elvis Presley dog för 25 år sedan i dag. John Lennon hävdade att Elvis "dog" redan 1958 när han ryckte in i lumpen. För mig personligen var Elvis aldrig en levande rocklegendar. Utan något som redan var passé när jag själv blev aktivt musikintresserad. I dag minns alla med gråten i halsen vad de gjorde när nyheten kom den där ödesdigra augusti-tisdagen.
   Vad jag minns i dag kände jag ingenting då. Ska man välja en artist, ett namn, som betytt mest för populärmusiken under 1900-talet så är det naturligtvis inte Michael Jackson utan denne Elvis Presley som tveklöst står i centrum. Jag var för ung för att påverkas då, på det viktiga 50-talet när Elvis stod på höjden av sin karriär, och jag har sedan varit för upptagen av nuet för att få tid att seriöst gräva mig ner i rock'n'roll-musikens portalfigur.
   Däremot har den ofattbara historien om Elvis Presley, som inkluderade både ren och skär musikalisk magi och en privat djupt tragisk del, givetvis inte gått mig spårlöst förbi. Men någon ikon, idol eller ouppnåelig symbol för rockgeneration blev han aldrig för mig. Och jag har dålig koll på vad jag gjorde för 25 år sedan. Kanske var jag fullt sysselsatt med att upptäcka en ny Elvis (Costello, som månaden före albumdebuterat) eller ladda för den engelska punkvågen, med Clash i spetsen, som skulle dra in i stan några månader senare.
    SOM EXEMPEL på mitt flyktiga Presley-intresse kan jag nämna att jag inte äger en enda skiva av dignitet i ämnet. Men jag har inget körkort heller. En mer eller mindre heltäckande 50-talssamling ska naturligtvis ingå i varje levande människas skivsamling. Jag har bara inte kommit till skott.
   Då var Elvis som bäst när han radade upp genuina, tidlösa och helt odödliga hits på löpande band. "Heartbreak hotel", "Hound dog", "Don't be cruel", "All shook up", "Jailhouse rock" och ett par dussin andra. I ämnet Presley har jag alltså varit en slow starter genom alla år. 1956 och åren efter var jag alltså för liten, men hemma snurrade ständigt en 78:a med Bill Haley, "Rock around the clock", på radiogrammofonen så där fick jag nog min första injektion av autentisk rock, en drog jag har varit beroende av sedan dess. När jag sedan aktivt vaknade upp som musikintresserad tonåring så var det långhåriga grupper som attraherade mest.
   MEN VÅREN 1968 fick den genuina rockmusiken att en revival. Beatles gjorde "Lady Madonna", och Elvis gjorde stor comeback efter många år i filmbranschen. Vilken comeback, tv-specialen där en inte längre ung men ändå fräck, läderklädd och personlig Elvis gav mig mitt första direkta intryck av legendaren. "U.S. Male" och "Guitar man" hade givit en föraning om pånyttfödelsen och Elvis var tillbaka i hetluften igen. Tillfälligt.
   Mitt 17-åriga hjärta svalnade snabbt när ballader som "If I can dream", "In the ghetto" och "Suspicious minds" avlöste varandra. 70-talet var en lång utdragen pina. Oändliga Las Vegas-engagemang och groteskt glittrande vita kostymer ger mig mardrömmar än i dag. Så det definitiva slutet för Elvis Presley kom i en tid när hans betydelse var som minst.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.