Blogginlägg

London - ett paradoxalt paradis

DET VAR KANSKE inte Mission Impossible men tillräckligt utmanande för att kallas en mycket annorlunda London-sväng. Er krönikör iklädde sig rollen som guide för två personer från två helt olika generationer, min mor och min dotter, och uppdraget var glasklart: Ingen levande rockmusik, inga sena kvällar och starkt begränsade pubbesök. Ja, jag överlevde. Ja, jag älskar fortfarande London. Och ja, det går att uppskatta en stad lika mycket för dess minnen och historia som för aktuella händelser.
   Jag hade naturligtvis hjälp av att Billy Bragg och Glenn Tilbrook spelade dagarna innan jag anlände. Och att Ron Sexsmith och Patti Smith spelade veckan efter. Under de tre kvällarna jag tillbringade i London spelade inget mer frestande än John Foxx (gamla Ultravox-sångaren) och They Might Be Giants. Med de förutsättningarna var det inte svårt att välja utsökta restauranger och båtsightseeing framför trånga, svettiga och rökiga lokaler.
   DET RÄCKER att befinna sig på gatorna, gränderna och torgen för att London-aptiten ska mättas. Piccadilly Circus, Trafalgar Square och Regent Street kanske är mer traditionella ställen att trängas med folk på men jag kan aldrig sluta fascineras av eftermiddagspulsen i korsningen Oxford Street, Charing Cross Road och Tottenham Court Road. Där, mitt i stormens öga, är det helvetiskt hysteriskt, asfalt som nästan kokar och omtumlande trångt. Där möts dofterna, och för all del också lukterna och odören, från a lla jordens hörn och bildar en helt obeskrivlig smak- och doftsensation.
   Då kan Oxford Streets enda pub vara en alldeles utmärkt tillflykt. Att armbåga sig fram och förbi en alltid befolkad bardisk, beställa en pint bitter och sedan försöka få sig en plats vid fönsterborden och se ut mot den begynnande jordbävningen och samtidigt finna djup själslig ro inombords. London är hela tiden detta paradoxala paradis. Där strikt artighet står i kontrast med vänlig öppenhet. Och där den genuint trevliga samvaron på pubarna aldrig får släppa den principfasta prestigen att släppa in en snart elvaårig flicka. Fråga min dotter.
   MEN SOM SAGT, minnet i många väggar, adresser och klassiska fasader kompenserar det mesta. Som när jag på eftermiddagen passerade Astoria, där bryskt svartklädda ungdomar redan köade till kvällens konsert med Megadeth, och via smala Sutton Row nådde Soho Square för att ta vägen förbi MPL-kontoret för att ännu en gång hoppas på mirakel och kanske springa på Paul McCartney.
   Men inte den här gången heller. När vi gick igenom Covent Gardens folkmassor passade jag naturligtvis på att nämna för mamma att här, på Rock Garden som numera är mer känd som restaurang än rockklubb, såg hennes son för mer än tjugo år sedan Dag Vag göra ett halvhjärtat försök att erövra England. Lika nostalgiskt är det att passera 90 Wardour Street, numera en thai-restaurang, där klassiska Marquee en gång låg. Som får mig att minnas konserter med U2, Photos och Eddie & the Hot Rods men också den bakre baren där man kunde ta sig en Newcastle Brown, luta sig mot bardisken och ändå se och höra bra.
   Det är naturligtvis inte lika hög kultstatus på Virgin Megastore på Oxford Street men så länge man kan hitta amerikanska indieduon The Moldy Peaches nya skiva på Rough Trade för blott £10.99 (ca 170 sv kr) så får man väl vara nöjd med utbudet. Då är utbudet på musikböcker i Helter Skelter-affären mer fantastisk och klart beroendeframkallande. Som gjorde att jag omöjligt kunde lämna affären utan att inhandla Steve Earles samlade noveller i boken Doghouse Roses.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.