Blogginlägg från september, 2006

Den svenska proggen dissekeras och förklaras

Postad: 2006-09-26 19:11
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2006.

Bengt Eriksson/Mia Gerdin/Stefan Wermelin
99 proggplattor
(Alfabeta)

Omslaget till den här boken är så blomsterprydd att jag först tror att ämnet är flower power. Men det är istället popkulturens nästa stora våg, den svenska proggen, som dissekeras, förklaras och återigen recenseras av tre mycket rutinerade musikjournalister.
   Ännu en bok om proggen, Håkan Lahger skrev Proggen – musikrörelsens uppgång och fall 1999, är väl inget jag spontant gått och längtat efter. Men engagemanget var stort och passionen ännu större, speciellt under 70-talets tre-fyra första år, som kanske berättigar ännu en bok i ämnet.
   Författarna har till hundra procent siktat in sig på skivorna i genren. Plockat ut 100 plattor, utgivna från 1967 (faktiskt) till 1979, som de tycker representerar den svenska proggen allra bäst. Helt enligt musikrörelsens demokratiska spelregler, vid den här tidpunkten, recenserar och kommenterar författarna 33 skivor var och den sista och hundrade skivan, Dag Vags debut 1979, delar de på uppgiften. Och menar lite lustigt att var och en ansvarar för 33 1/3, ett den hederliga lp-skivans varvtal, av skrivandet.
   Texterna, urvalet och tonen i boken är mindre lustigt. Undermedvetet är det mest bara ett trött konstaterande att bättre än så här var det inte. Ty urvalet av skivor är på inget sätt kvalitetsförankrat. De har arbetat efter principen ju fler artister desto bättre. Ingen artist är representerad av fler än enda lp och det missgynnar naturligtvis bilden av genren i sin helhet och genomgående starka artister som Hoola Bandoola Band, Björn Afzelius, Nationalteatern, John Holm och Pugh Rogefeldt i synnerhet.
   Ja, ni märker att författarna har en vid uppfattning av betydelsen proggartist. I deras begrepp inkluderas även instrumentala Hansson & Karlsson, hårt rockiga November, barnmusikens Anders Linder och jazziga Egba.
   Det kanske präglar hela musikgenren men texterna är ganska raka, lite stelt tråkigt hållna och innehåller få spännande anekdoter från tiden det begav sig.
   Tidstrogna skivomslag, pedagogiskt tröttsamma titlar och massor av nästan förträngda namn väcker trots allt minnen. Dock inte bara vackra men ett stilla engagemang är också värt mycket fast det knappast kan mäta sig med den brinnande passionen på barrikaderna på sin tid.

/ Håkan

”Separation road”

Postad: 2006-09-26 16:48
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2006.

Anna Ternheim
Separation road
(Stockholm/Universal)


Det är andlöst spännande att skjuta in Anna Ternheims nya cd i spelaren. Glorian över hennes huvud har bara växt sedan förra skivan, den i mina öron lovande men högst ordinära ”Somebody outside”, och den senaste aptitretaren ”Girl laying down” höjde ribban rejält inför den viktiga andraskivan.
   Jag kan inte annat än förstå att hon har lyckats motsvara höga förväntningar, överträffat omänskliga krav och samtidigt flyttat gränsen för singer-songwriter-genren.
   Hon sitter där ensam, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr och runtom pendlar det mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Medan hon omväxlande låter gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre påtagligt.
   Andra albumet är en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att inleda med det mest kända spåret men därefter mot all förnuft bara växer och växer. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen och de outsägligt starka låtarna ”Tribute to Linn”, ”One to blame” och ”Halfway to Fivepoints”.
   Årets bästa svenska album.

/ Håkan

The Who dvd

Postad: 2006-09-24 13:22
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2006.

The Who
The Vegas job
(Warner)


Den teknologiska utvecklingen är blixtsnabb. Då känns det tämligen avslaget när en sju år gammal konsertupptagning nu släpps på dvd. Det stänker inte direkt aktualitet om The Whos Las Vegas-inspelade återförening från 1999 men innehållsmässigt är det i alla fall en hyfsat greatest hits-influerad repertoar som räddar konceptet från magplask.
   Inramningen är gubbig, tunnhårig och sentimentalt nostalgisk. Ingen låt i den här Who-repertoaren är gjord efter 1978. Det året gick den legendariske trummisen Keith Moon bort och här ersätts han mycket naturligt av Ringo Starrs son Zak Starkey som en gång i tiden lärde sig grunderna till trumspel av just yrvädret Moon. Cirkeln är liksom sluten.
   Dokumentationen kring innehållet på den här dvd:n är däremot bristfällig på gränsen till katastrofal. Där framgår inte att inspelningen är sju år gammal och extramusikernas namn är höljt i dunkel.
   Men å andra sidan är personerna i centrum, sångaren Roger Daltrey (som svingar sin mikrofon högt i luften) och gitarristen Pete Townshend (med sin spektakulära väderkvarn till högerarm), i toppform medan stenansiktet till basist, John Entwistle, gör lite väsen av sig.
   Daltrey är en vältränad frontperson och Townshend verkar vid det här tillfället också vara i fin fysisk form när han kramar, slår och tar struptag på sin gitarr och får den att låta som flera instrument samtidigt.
   Konserten håller naturligtvis inte explosiv ”Live at Leeds”-kvalité men klassiska Who-låtar som ”Substitute”, ”The kids are alright” (med Daltrey på akustisk gitarr!) och finalen ”My generation” kan de fortfarande framföra med stil och auktoritet.
   Deras berömda konceptlåtar ”5:15”, ”Pinball wizard” och ”Won’t get fooled again” blir inte överraskande långa i sina konsertversioner men däremot blir det absurt att uppleva en så kort och snärtig låt i original som ”Magic bus” helt omotiverat sträcka ut sig i över nio minuter.
   Bonusmaterialet består av två mycket spontana intervjuer med Daltrey och Entwistle. Där de inte har så mycket att säga av värde.

/ Håkan

Britta Persson balanserade på slak lina

Postad: 2006-09-18 20:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/9 2006.

KONSERT
Britta Persson
Klubb Smart/Satin, Örebro 16/9 2006


Britta Persson må ha ett alldagligt men nästan anonymt namn men artistmässigt är hon en främmande fågel och en stor personlig profil. Hennes sena framträdande på Klubb Smart i lördagsnatt var störd av så många tekniska strul att hennes mest finstämda partier förlorades i rundgång eller pratades bort av en ofokuserad publik.
   Tid och plats gav inte Brittas vågade utmaning med lågmäld personlig pop full valuta. Hon efterträdde den rullande volymstarka evighetslånga ångvälten och förbandet Paddington DC på scen och så dags, en halvtimme efter midnatt, var det omöjligt att soundchecka. Problem som sedan förföljde Britta med band under nästan hela konserten.
   Hur mycket jag än intalar mig själv att det inte var Brittas fel så påverkade det svajiga ljudet ändå helhetsintrycket. När framträdandet sedan pendlade kraftigt mellan fullt band och ensamma ballader, Britta sittande vid pianot eller med akustisk och elektrisk gitarr solo så blev det en allsköns blandning och, dessvärre, en något okoncentrerad konsert. Som aldrig spårade ur men balanserade på slak lina vid flera ögonblick.
   Britta var naturligtvis ledsen över förutsättningarna och gjorde det absolut bästa av situationen och tillsammans med Kristofer Åströms bands grymt rutinerade komp så blev det trots allt en smakfull presentation av en lovande ny stjärna. Som jag på skiva kan uppleva som en mix av Anna Ternheim och Marit Bergman men som levande på scen blev än mycket mer personligare.
   Jag kan stundtals älska Brittas djupt intensivt udda framtoning men stod också och funderade på om inte en och annan kommersiell genväg hade lättat upp anrättningen i lördagskväll något. Då tog hon fram några av sina mest lättsammaste stunder ur repertoaren, ”Bellamy Straat Straat” och ”Winter tour”, och plötsligt avslutades konserten lite gladare och mer bekymmerslöst än den hade inletts.

/ Håkan

”Ton of heart”

Postad: 2006-09-15 12:38
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/9 2006.

Eva Eastwood
Ton of heart
(RM1/Bonnier Amigo)


Öppningslåten på albumet, "Come on in", är så oerhört lättpoppig, hitklatschigt kommersiell och, känns det inledningsvis, lite opersonlig Eva Eastwood att jag för ett ögonblick sätter hjärtat i halsgropen. Helt oförberedd har nästan hela skivan den överraskande prägeln men första låten är nästan för perfekt för Eva Eastwoods nya stil.
   Men skivan har så mycket mer än bara yta, säljande refränger och en behagligt luftig ljudbild. Den har också både själ, gripande texter, smarta rim, melodiska höjdpunkter, vemodiga känslor och sång av absolut högsta kvalité.
   Presenterad på ett alldeles förtjusande och omväxlande sätt. Med både pop, country, lite rockabilly, ballader men ingen blues. Och producenten Joakim Arnell, från Refreshments, har förvandlat Major Keys till ett minst lika tajt kompband här.
   För det är märkvärdigt imponerande hur bandet anpassat sig i den moderna studion och med de nästan lika moderna arrangemangen. Jesper Wihlborgs slide är rysligt effektiv på flera låtar och hela bandet avslutar exempelvis "Waste it" både avslappnat och koncentrerat.
   Sedan sjunger alltså Eva stundtals så hjärtslitande vackert och starkt i både dubbla och tredubbla stämmor. Jag har, av naturliga skäl, aldrig blivit så här imponerad av Eva Eastwood & The Major Keys på skiva.

/ Håkan

Beatles-material utan dignitet

Postad: 2006-09-09 12:24
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2006.

The Beatles
From Liverpool to San Francisco
(Blackhill/Warner)


Allting är inte alltid som det synes vara. The Beatles-logotypen på omslaget till den här dvd:n är förvillande lik originalet, silverglänsande och officiell, men innehållet på den ena dvd:n är knappast Beatles-material av dignitet.
   Däremot är det hela historien om Beatles berättad genom otaliga presskonferenser, ögonblicksintervjuer utanför skivstudion och på andra mer eller mindre spontana platser. Plus en massa kaotiska bilder från flygplatser runt världen där de fyra Beatlesmedlemmar just landat eller är på väg någonstans. På repiga journalfilmer med betydelse långt ut i marginalen för alla hängivna Beatles-anhängare.
   Titeln ”From Liverpool to San Francisco” är för övrigt helt vilseledande. Historien börjar nämligen hösten 1963, då bandet redan lämnat Liverpool, och slutar i mars 1969 på ett hotellrum i Amsterdam med John Lennon och Yoko Ono som just har gift sig.
   På en fråga om hur det nu blir med Beatles svarar John att:
   - We are closer now than we ever were.
   Med facit i hand vet vi nu att han kunde inte ha mer fel.
   Den drygt timmen långa dvd:n är en nästan dag-för-dag-redogörelse för Beatles späckade schema under 60-talet. Främst från de turnerande åren. Svartvit och helt utan officiell Beatlesmusik.
   På dvd:ns andra skiva blir det färggladare med helt autentiskt Beatlessound. Om än med bara Paul McCartney i centrum. På världsturné med sitt helengelska band 1993. Med flera Beatles-låtar i centrala positioner under konserten.
   Det kom att bli fru Lindas sista turné. Den passerade Göteborg och Stockholm men de konstnärligt filmade livebilderna, delvis producerade av den gamle 10cc-medlemmen Kevin Godley, är hämtade från USA, Australien, Nya Zeeland och Frankrike.
   Jag minns konserten som en genuin McCartney-upplevelse utan större spektakulära detaljer. Men när jag här översköljs av riktigt moderna bilder, växlande mellan färg, svartvitt och olika kameravinklar i en flygande fart, blir jag nästan övertygad om att jag inte var på samma turné överhuvudtaget.

/ Håkan

Sorgliga ögon fastnade effektivt på näthinnan

Postad: 2006-09-08 13:38
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 2006.

I början på augusti befann jag mig på de brittiska öarna och kunde ännu en gång konstatera att mytbildning och kultvärde är viktiga ingredienser i pop- och rockhistorien. Inom några få dagar publicerades flera engelska månatliga musikmagasin som alla hade en stor svarvit bild på en och samma person, Syd Barrett med tillägget 1946-2006, på framsidan.
   Det sista kapitlet i den märkliga och mytiska historien om den en gång hyllade Pink Floyd-ledaren har nu alltså skrivits. De stora musiktidningarna Mojo, Uncut och mitt nördiga husorgan Record Collector, som alla skriver mycket om musik från en historisk vinkel vid sidan av den aktuella rapporteringen, tyckte att Barretts död var månadens viktigaste händelse.
   Som ett spöke från förr, på fler än ett sätt, var hans namn plötsligt på allas läppar. Och bilden av hans dystra ansiktsutryck, sorgliga ögon och fotomodellssnygga drag fastnade effektivt på näthinnan.
   Vem Syd Barrett var egentligen får vi nog aldrig reda på. Hans riktiga musikkarriär var uppseendeväckande kort, i alla fall i förhållande till den mytomspunna berättelsen om hans liv som ständigt gäckat hängivna fans och engelska rockjournalister genom åren, och efter februari 1972, när han sista gången stod på en scen, var han så gott som osynlig. Märkt av psykiska sjukdomar och skygghet.
   Roger Keith ”Syd” Barretts liv var givetvis en enda stor tragedi. Det är ju den sorgliga sanningen i allt det här.
   Ändå är det med gapande aptit jag suger i mig av allt detta skrivande. Minnen, personliga betraktelser och ren och skär faktisk historia som jag läst åtskilliga gånger tidigare under årens lopp. Men som ständigt behöver återberättas. Och nu kanske för sista gången.

Pink Floyd var naturligtvis inte alls samma arenarockande band 1967 som det ofta temaladdade och storslagna koncept som skulle ta världen med storm under 70- och 80-talet.
   De hade tagit sitt namn efter två amerikanska bluessångare och var dessutom tidigt påverkade av Rolling Stones r&b-influerade pop men det var i den begynnande psykedeliska eran som Syd Barretts sånger hittade sin hemvist.
   Redan hösten 1966 började deras ljusshower på psykedeliska klubbar i London ge eko i popvärlden men det var första singeln ”Arnold Layne” våren 1967 som innebar genombrottet. Som bara några månader senare följdes av den magnifika ”See Emily play” innan gruppen LP-debuterade utan någon av låtarna bland spåren. På den tiden levde singlar och album olika liv.
   Men redan här, några månader efter singeldebuten, så var Syd Barretts liv i spillror. Och den geniförklarade kreativiteten hade effektivt dödats av droger och en eskalerande sjukdomsbild. Han kom bokstavligen att leva nästan 40 år till men det var ett liv i extrem avskildhet.
   Ändå har hans namn och låtar satt outplånliga spår hos både David Bowie (gjorde en cover på ”See Emily play” på ”Diamond Dogs”), Mats Ronander (som signerade en skiva till min dotter Emily med orden ”See Emily play”) och Robyn Hitchcock (som inför mina ögon uppträdde i Borlänge i somras på samma dag, skulle det visa sig, som Barrett dog).

/ Håkan

Så mycket homogent jämnare den här gången

Postad: 2006-09-04 20:25
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 2006.

KONSERT
David & the Citizens
Klubb Smart/Satin 2/9 2006


Som jag misstänkte när jag lyssnade på David & the Citizens nya album, ”Stop the tape! Stop the tape!”, har David Fridlund och hans band blivit betydligt mer målmedvetna med åren. Jag minns ett minst sagt ostrukturerat uppträdande på Contan våren 2002 i samband med albumdebuten. I lördagskväll på Klubb Smarts säsongspremiär på Satin var det sammantaget så mycket starkare och så mycket homogent jämnare än den gången.
   På den tiden var David & the Citizens mer lekskola än seriösa konsertartister. Inte helt utan melodiösa höjdpunkter men det pendlade enormt mellan högklassig pop och platta fall. Med det aktuella albumet som ryggrad i dagens repertoar har de märkbart växt till sig.
   Det är inte bara sångaren, låtskrivaren och frontfiguren David, som nu lämnat sitt udda beteende att sitta på en stol under hela föreställningen, som har mognat som scenartist där i centrum. Även bandet har blivit en tajt, välspelad kvartett där tidigare så pajasfixerade Magnus Bjerkert nu är en enorm instrumental tillgång på både gitarr, keyboards och trumpet. Främst i de äldre låtarna.
   På det trånga, svettiga och sedvanligt hängivna Klubb Smart blev det därför inte överraskande en stark konsertupplevelse. Inför en närmast fanatisk publik, som hysteriskt sjöng med ordagrant i de äldre låtarna, och ohjälpligt rycktes med i det melodiskt klockrena nya, men ännu lite allmänt okända, materialet.
   Det blev alltså inte den totala marknadsföringen av nya skivan, som brukar vara så vanligt två veckor efter skivrelease, utan en fantastiskt fin balans av gammalt och nytt. Där äldre slagnummer som ”Something, not sunlight”, ”Divine”, ”Song against life” (alla från debutskivan) och ”Until the sadness is gone” uppdaterats och snyggt smälte in bland många av de nya och faktiskt ännu starkare låtarna.
   Från inledningslåten på nya albumet, ”A heart & a hand & the love for a band”, till avslutande titellåten, som också var final på konserten, med ytterligare några gamla klassiker bland extralåtarna så var det en så gott som prickfri konsert. Och alla var så dags både svettiga och helt nöjda.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2006 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.