Blogginlägg
2010-talet: #38. Paul McCartney

PAUL McCARTNEY: Egypt station (Capitol/MPL, 2018)
VI SKA INTE LURA NÅGON OCH PÅSTÅ att Paul McCartney under de senaste deccenierna har befunnit sig på höjdpunkten av sin karriär men ”Egypt station” är hans bästa album på väldigt länge. Om vi räknar bort den ganska färska ”The boys of Dungeon Lane” från i våras, som ju var en plötslig uppryckning, har hans skivutgivning varit ruskig ojämn i både kvalité och utgvningstakt och i en ganska orättvis jämförelse framstår ”Egypt station” i ganska vackert skimmer.
För varje ny skiva slits McCartney mellan ytterligheterna att vara den där traditionelle låtsnickaren, med Beatles-arvet som ett tungt ok, och trots sin ålder (numera 84 år) vara modern och omge sig med många hippa producenter. På albumet innan, "New" (2013), blev balansgången förrädisk och slutade med ett ojämnt album, låtarna fanns ofta där men produktionen pekade mer åt teknik än back to basics-kompositioner.
Inför ”Egypt station” höjdes temperaturen gradvis via några försmakslåtar som verkligen lovade gott när McCartney blandade lekfullhet med melodisk briljans och presenterade samtidigt en fräsch musikalisk skrud som gjord för 2018. "I don't know" är den perfekta McCartney-pianoballaden, "Come on to me" är tyngre och påminner om tidiga Wings och "Fuh you" har allsångsvibrationer. I alla de låtarna, som ligger tidigt på albumet, finns det där spontana uttrycket som McCartney är bäst på. Stråkarna på den sistnämnda låten är en skön ingrediens men det där syntetiska blåset i "Come on to me" är jag allergisk mot. Han borde ha haft råd med levande musiker.
På första halvan av "Egypt station" levereras fler melodistarka låtar men visst finns där låtar i kategorin simpla parenteser ("Happy with you", "Who cares", "Caesar rock" och den lätt sambajazziga "Back in Brazil"). Överraskande naket akustiska "Confidante" är också en höjdpunkt. Läckra gitarrer och sedvanligt bra sång.
Även på den andra halvan av skivan finns det höjdpunkter (klassiskt vackra "Hand in hand"!) och jag förundra⁷s gång på gång av den lätta och okomplicerade produktionen som lyfter fram både melodierna och lekfullheten. Inte så ansträngt och modernt som det länge har ekat om McCartney-skivorna. Det något experimentella slutet på den över fem minuter långa "Dominoes" är ett sällsynt undantag.
De hippa producenterna Greg Kurstin och Ryan Tedder har inte påverkat soundet nämnvärt. Efter 57 minuter blir det uppenbart att "Egypt station" är Paul McCartneys bästa album sedan 2005 ("Chaos and creation in the backyard") och kanske ännu längre sedan.
Att Paul i våras på albumet "The boys of Dungeon Lane" lyckades överträffa "Egypt station" och alla andra av sina album under de senaste decennierna är en helt annan och mer aktuell historia.
/ Håkan
Jesper Lindell i uppgraderat band
Dagens datum: 20 oktober 1963
| << | Oktober 2026 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | |||
| 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
| 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
| 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |
Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...
Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...
Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...
Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...
Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...
Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...
Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...
Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...
Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...
Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: