Blogginlägg

2010-talet: #50. Dalaplan

DALAPLAN: Det blir inte bättre än så här (Gaphals, 2016)

DAGS ATT STARTA NEDRÄKNINGEN på Håkans Pops rangordnade albumlista med 50 skivor utgivna på 2010-talet. Vi börjar som vanligt i botten på listan, plats #50, med ett album som har fått en till synes anspråkslös placering men tillhör ändå tveklöst 2010-decenniets bästa skivor.
   Jag minns att jag på 2010-talet fortfarande hade kvar nyfikenheten på ny intressant musik och ville hela tiden uppdatera mig på nya skivor, nya namn och ny musik. I just det mest inspirerade ögonblicket, i oktober 2016, kom det skånska rockiga och nästan punkiga bandet Dalaplan in i min värld som en energikick från igår, som ett eko från förr och som ett rop på hjälp när Håkans Pop höll på att bli enbart ren och skär research från gamla decennier.
   Bandets deras tredje album med den kaxiga titeln "Det blir inte bättre än så här" lade sig inte direkt som bomull i öronen. Var väl egentligen lite för rastlöst intensiv för att perfekt passa in i min annars behagliga värld men den nästan oavbrutna energin på skivan var ändå läcker att uppleva när jag gång på gång letade mig tillbaka till skivan.
   Visst är albumet fyllt med referenser som Problem via Kal P Dal till Bruce Springsteen och det kan väl i viss mån också beskriva musiken, soundet, texterna och intensiteten hos Dalaplan. Jag accepterar alla namn som nämns i sammanhanget medan jag kan lägga till ytterligare några namn som poppar upp (förlåt!) i mitt minne.
   Bandets hemstad var Malmö och sångaren Niklas Svenssons skånska accent ekar bob hund i sina bästa år. När det bandets scenshow med Tomas Öberg i spetsen höll på att brisera av utåtriktad energi. Eller när det orättvist glömda bandet The Facer öste på för fullt på scen runt 2009/2010 medan den sanslöst spektakuläre sångaren Paul Perris klättrade på väggarna på någon rockklubb. Eller minnet av Moneybrother när han inte visste var gränsen gick mellan storslagen rock och fullständig passion.
   Alla de parallellerna har jag upplevt framför en scen men Dalaplan framkallar samma känslor redan på skiva. Hur de sedan lyfter över intensiteten till det levande rummet kan jag bara fantisera om men ändå måla upp skisser på i mina innersta tankar.
   När energin inte bara är energi och när provokationer inte bara är provokation blir Dalaplans rockmusik en öronsköljare av stora mått. Ibland blir det kanske lite väl mycket pang på rödbetan och för lite fantasi i några låtar, "Dra åt helvete"-refrängen på en låt är väl kanske lite överdos för min smak, men här finns många exempel på låtar som lockar till upprepade lyssningar. Och då framträder plötsligt både variation och finess.
   Ingrediensen med den pipiga orgeln och/eller call-and-response-hojtandet från bandets kvinnliga medlemmar får låtarna att höja sig över en enbart ösig nivå. Orgeln doftar för övrigt både 60-talsgaragerock och Gyllene Tider, lyssna bara på "Andra sidan stan", men det törs man väl knappast nämna i det här sammanhanget.
   Med låtar runt två minuter blir det få stunder till andhämtning men på ungefär samma sätt som ingen i världshistorien kan beskriva The Damneds tvåminuters-explosion "New rose" som monoton klarar också Dalaplans låtar av den utmaningen utan problem.
   När jag efter elva låtar fortfarande önskar något mer dämpat i öronen kommer balladen och titellåten vi inte trodde fanns i gruppens repertoar. Och då framträder plötsligt en annan skånsk legendarisk grupp som förebild: Torsson.
   Trots recensionens alla referenser i tillbakablickande ger Dalaplans musik och framförande en tveklös avbild av nuet. Lika mycket idag som 2016.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.