Blogginlägg

00: #3. WARREN ZEVON

Postad: 2020-04-27 07:54
Kategori: 00-talets bästa

WARREN ZEVON: The wind (Artemis, 2003)

DET HÄR ALBUMET ÄR KANSKE DET MEST känsloladdade inslaget på hela min lista över favoritalbum från 00-talet. Warren Zevons sista album har ju en bakgrund och historia som nästan är omöjlig och overklig att återberätta utan att drabbas av total sorg och genomgripande svårmod. Zevon, en stor favoritartist sedan våren 1976, inledde inspelningarna av ”The wind” i september 2002, några veckor efter att han hade fått det fatala beskedet att han hade drabbats av en obotlig lungcancersjukdom.
   Det är absolut inte de omständigheterna som har gjort att ”The wind” hamnat högt på min lista. Inte heller är det den långa listan av gästande musiker och artister (Ry Cooder, Bruce Springsteen, Don Henley, Jackson Browne, Tom Petty, Joe Walsh...) som imponerar på mig och har påverkat min åsikt om skivan. Det är blott och enbart innehållet, en lång rad välskrivna låtar, och sedan produktion och arrangemang, med många underbara tolkningar, som har gjort ”The wind” till ett så fantastiskt och älskvärt album.
   Ändå är det kanske inte Warren Zevons allra bästa album, jag håller nog exempelvis ”Sentimental hygiene” (1987) som ännu bättre, ty hans historia och diskografi innehåller åtskilliga guldkorn till skivor. Ni kan för övrigt få några tips i min totala genomgång av hans karriär, från starten som låtskrivare via arrangör, kompmusiker och genombrottet som artist 1976 till många andra höjdpunkter.
   Skapandet av ”The wind” blev naturligtvis en historia i sig när den producerades och spelades in under stor uppmärksamhet medan media nästan dagligen rapporterade om detaljer i Zevons sjukdomsförlopp. Han var ju verkligen öppen med sin allvarliga sjukdom och drog sig inte för att officiellt berätta, inte så sällan med syrliga och/eller träffsäkra citat, hur han för tillfället mådde och levde. Han var ju en man som under hela sitt liv och sin karriär fällde absurda kommentarer. Titeln på hans allra första album var ”Wanted dead or alive” (1969), ”I'll sleep when I'm dead” var en av hans mest kända låtar och senare album hette ”Life'll kill ya” (2000) och ”My ride's here” (2002) där han på skivomslaget sitter i en begravningsbil...
   Den postumt utgivna videon ”(Inside) out: Warren Zevon” berättar fantastiskt underhållande men också djupt engagerande om hur han stirrar döden i ansiktet från det första katastrofala sjukdomsbeskedet, som gav honom bara tre månader att leva, till våren 2003 när ”The wind” är färdiginspelad. Ett av hans sista önskemål, att slutföra inspelningen av albumet, var därmed fullbordat. Två andra viktiga önskningar, att se sin dotter föda tvillingar och skivrelease, fick Warren Zevon uppleva innan han lämnade livet här på jorden 7 september 2003, knappt två veckor efter utgivningen av ”The wind”.
   Det kändes frukstansvärt simpelt att recensera ”The wind” i Nerikes Allehanda 12 september men det var mycket tillfredsställande att konstatera att albumet var både välbalanserat och komplett. Från rå gitarr-rock'n'roll via typiskt underfundig Zevon-rock till livsfarligt vackra ballader. Och sin vana trogen fick han plats för både humor och ironi när han i slutet på sin version av "Knockin' on heaven's door" upprepar orden "open up, open up".
 
Favoritlåt: "Keep me in your heart". Kompet på den här avslutande kärlekstörstande balladen är minst befolkad på hela Warren Zevons sista album. Förutom Warren, som sjunger, är det bara Jorge Calderón och Jim Keltner som spelar på låten men det räcker gott och väl för att skapa magi på skivans finallåt. Hela Zevons karriär var fylld av många slagkraftiga rocklåtar med eller utan ironiska textvinklingar. Men han var också en mästare på att skriva de där både melodiska och smäktande vackra ballader. Som pianist och gammal arrangör kunde han musikaliskt måla upp solnedgångar och kärleksfunderingar med samma finess.
   På ”Keep me in your heart” finns dock inget piano utan en akustisk gitarr, som spelas av Calderón, som fjäderlätt driver melodin framåt. Han spelar också kordofon, ett kubanskt stränginstrument, på låten och gör något som liknar ett känsligt solo. Keltner dekorerar låten, som är inspelad hemma hos Warren, med sina ovanligt skramliga trummor. Läckert!

/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Björn Stein kommenterade 2020-05-01 18:34:44:
Instämmer helt med dig, hjärtat klarar knappt av att lyssna. Värdigt, tänker självklart på Skörd Med Magnus Lindberg. Wilmer kryss var riktig goa..



10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (441)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (142)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (131)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Per-Anders 5/09: Bra konserter men inte lika bra som 1988 på Stockholm Stadion. Kanske var där...

Per Theander 19/08: Hej, Håkan! Försöker med Googles hjälp luska ut när jag var i Örebro kons...

Hasse 26/07: Ja, Harvest gick varm på studentrummet i Örebro i början av 70-talet. Kan for...

Peter 17/07: Låter spännande. Ska bli intressant....

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.