Blogginlägg

50-tal: #10. "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go" (1957)

Postad: 2019-03-18 07:57
Kategori: 50-talets bästa



GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go

(Capitol)

UNDER ANDRA HALVAN AV 50-TALET TÄVLADE de amerikanska skivbolagen om vem som först skulle upptäcka "nästa Elvis". Capitols representant i den utmaningen var Gene Vincent och han tillhör tveklöst de tio mest betydelsefulla 50-talsrockarna. Kanske till och med de fem? När Gene tog steget in i rockbranschen i 1956 förvandlades hans två riktiga förnamn Vincent Eugene till det alldeles lysande artistnamnet Gene Vincent och genombrottet kom snabbt och pardonlöst sommaren 1956. I övrigt delade Vincent Eugene Craddock samma knapra barndom med många andra artister under den här tiden.
   I den här serien brukar jag "skryta med" att jag själv inte har några autentiska minnen av 50-talsmusiken. Det var i stort sett bara Bill Haleys "Rock around the clock" på stenkaka (78 rpm) som snurrade i mitt hem som är det enda musikaliska minnet från den decenniet.
   Men däremot har minnet av Gene Vincents genombrottslåt "Be-bop-a-lula" etsat sig fast tydligt i min hjärna. Men då handlar det om den nyinspelade twistversionen som i november 1962 gick in på Tio i Topp och några veckor senare toppade listan. Det fick ungarna på gården hemma på Norrby i Örebro att ställa sig på sandhögarna, eller snarare snövallarna, att brista ut i den totalt obegripliga men klassiska rock'n'roll-frasen.
   Det var alltså originalinspelningen av "Be-bop-a-lula" som i maj 1956 förändrade Gene Vincents liv och på ett ögonblick ändrades förutsättningarna för hela rock'n'roll genren och gav Gene det stora mäktiga genombrottet.
   Det låter nästan som en påhittad saga att någon, i det här fallet Gene Vincent, kan debutera med en så epokgörande och oförglömlig rock'n'roll-klassiker. Men det var alltså hans lyckosamma start på en karriär som både musikaliskt och personligt skulle visa sig vara en extrem berg- och dalbana. Enorma toppar, där jag inte vill placera just 1956-versionen av "Be-bop-a-lula", men också djupa och oförklarliga svackor.
   Den överdrivet hickande sångstilen på genombrottslåten har jag aldrig fastnat för och just det blev Gene Vincents signum på de första singlarna. Det kanske förklarar att jag föredrar den fartigare nyinspelningen av "Be-bop-a-lula" framför det lite segare originalet. Däremot var ju kompbandet Blue Caps, med från början Cliff Gallup på galen sologitarr, genomgående lysande på Vincents skivor fast medlemmar byttes ut längs vägen.
   Titeln på andrasingeln "Race with the devil" skvallrar om full fart men är inte så vansinnigt snabb rockabilly. Däremot låter b-sidan "Gonna back up" mycket fräschare.
   Redan här, augusti 1956, pendlar det friskt mellan gapigt röjiga rockabillylåtar och musikal- och schalger nummer i Vincents repertoar. Debutalbumet "Bluejean bop!" är verkligen en tålamodskrävande balansgång. Men titellåten är hans hittills största triumf i mina öron och blev också nästa singel där b-sidan "Who slapped John?" var ännu vildare och snabbare.

"BLUEJEAN BOP" PÅMINNER MIG OM ATT Paul McCartney inleder sin fina coverskiva "Run devil run" (1999) med just den låten. Och märkligt nog inledde även John Lennon sitt coveralbum "Rock'n'roll" med en Gene Vincent-låt, "Be-bop-a-lula". Vincent var en stor favorit i Beatles liverepertoar redan i slutet på 50-talet.
   Fram till nu, december 1956, hade Gene Vincent som låtskrivare haft del i det mesta av singelmaterialet men nu börjar coverlåtar bli väldigt vanliga i hans repertoar och sega ballader gjorde allt oftare entré i den annars så rock'n'roll-injicerade artistens diskografi. Jerry Reeds "Crazy legs" och "Lotta lovin'" är helt okej, "Dance to the bop" är hyfsad rockabilly men "Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)" är en klart seg ballad, "Five days, five days" gränsar till doo-wop och Bobby Darins smetiga ballad "Wear my ring" är så gott som olyssningsbar. Bara ett sätt att följa Elvis Presleys då alltmer balladförekommande spår.
   Mitt i Gene Vincents vid den här tiden ganska ojämna skivutgivning blixtrar det dock till ibland och ljuvligt effektiv rock'n'roll kommer ur Genes mun medan medlemmarna i Blue Caps ofta överträffar sig själva. Bill Monroes "Rocky road blues" är en oväntat bra rockare och bandet kör stenhårt på gitarr och piano, både Gene och bandet är lysande i "I got a baby" och "Say mama" tillhör Vincents allra bästa 50-talsmaterial.
   Men klart bäst av allt jag har hört med Gene Vincent under min långa research är den vilda och rockabillyfantastiska låten med den tungvrickande titeln "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go". Singel-b-sida i England, som var Vincents andra hemland, men stolt singel-a-sida i USA.
   Gene Vincent avslutar dock inte 50-talet med flaggan i topp. Storbandsswing ("Who's Pushin' Your Swing?"), Judy Garlands "Over the rainbow" och Gershwins "Summertime" är inget man vill förknippa med rock'n'roll-rebellen Gene Vincent som så tveklöst tillhör 50-talets mest ädla artister.
   36 år gammal avled Gene Vincent 12 oktober 1971 av brustet magsår.

/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Björn Stein kommenterade 2019-03-18 12:55:23:
Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene Vincent https://www.youtube.com/watch?v=JCOym2yutD0
If It Ain't Stiff, It Ain't Worth a Fuck...Svar:
Som sagt: En stor och mäktig hyllning av Gene Vincent.
Tommy kommenterade 2019-03-18 12:29:53:
Det har kanske inte med saken att göra,
men jag vill påminna om Ian Dury&The Blockheads
fantastiska "Sweet Gene Vincent"Svar:
Det finns alltid anledning att påminna om Ian Dury.



10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (415)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.