Blogginlägg

"Du går aldrig ensam"

Postad: 2019-01-08 11:06
Kategori: Skiv-recensioner



DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)


FÖR DRYGT TVÅ ÅR SEDAN KOM DALAPLANS förra album "Det blir inte bättre än så här" in i min värld. Intet ont anande kom jag i vägen för Dalaplans musik som på skiva sparkade in dörren i min ibland ganska bekväma musikaliska verklighet. (Däremot hade jag då aldrig hört deras "Sparka in min dörr" från bandets 2014-album...) Men har man upplevt punken på nära håll för drygt 40 år sedan eller Wilmer X live under några decennier var jag naturligtvis inte helt främmande för det framrusande ånglok som jag musikaliskt kunde referera till i bandets musik.
   Nya skivan tar vid ungefär där förra skivan slutade men jag kan också ana en viss utveckling åt den mer varierade och omväxlande rockmusiken. Bandet har bokstavligen växt och har med sina nu sju medlemmar en härlig flexibilitet som uttryckligen kan värna bandets spännande framtid. Exempelvis innehåller bandet nu två trummisar och två basister som dock inte spelar samtidigt på låtarna. En kvintett med sju medlemmar med andra ord. Lägg till en rik samling med gästmusiker på skivan och "Du går aldrig ensam" framstår som ett mer underhållande album än föregångaren men kanske på bekostnad av en något lugnare energisk urladdning.
   I var och varannan låt på förra skivan höll Dalaplans arrangemang ett genomgående högt tempo och det framrusande soundet gjorde egentligen bara ett effektfullt stopp på det avslutande titelspåret som visade en väg ut och nu får en naturlig fortsättning med flera överraskande ballader i bagaget.
   Titeln på förra albumet, "Det blir inte bättre än så här", omöjliggjorde egentligen framtiden för namn på kommande skivor. Men vi har, både då och nu, att göra med ett band som hela tiden lever mitt i nuet utan smarta planer för framtiden. Innehållet på skivan är så starkt övertygande och närvarokänslan så tydlig att det är svårt att riktigt ana vad som finns bortom nästa horisont.
   För att betona bandets avsikt att närma sig den mer etablerade svenska rockmusiken är låtarna på nya skivan paketerade med förnuft och ett visst kreativt mönster. Korta avskalade demoinspirerade snuttar av titellåten inleder och avslutar och binder därmed ihop hela albumet till en enhet. En genomgående imponerande helhet där rasande effektiva rocklåtar, som naturligtvis fortfarande dominerar bandets repertoar, blandas upp med sensationellt färgstarka ballader.
   Man behöver inte vara en speciellt utbildad konspiratör för att dra musikaliska paralleller mellan Dalaplan och Malmökollegorna i Wilmer X. Och Niklas Svensson, bandets starke man som huvudsaklig sångare, är nog så skicklig låtskrivare för att i sina bästa stunder jämföras med Nisse Hellberg. Men Niklas låter i varje mening argare, punkigare och mer frustrerad i sina texter som innehåller allt från hat och separation till kaos men också kärlek och försoning.
   Den halvminuten korta "Intro" lockar in oss i en falsk trygghet innan den rent hänsynslösa öppningen på "Ni slängde mig åt vargarna", med intensivt medryckande elektriska kompgitarrer, dunkar i gång låten som är både vacker, effektiv och engagerande. Det kallar jag en albumstart av rent dramaturgiskt snitt. Orgeln doftar en mix av klassisk garagerock och (faktiskt) Gyllene Tider och jag tycker mig höra, förmodligen helt omedvetet, en skånsk accent i Niklas sång som påminner om Dan Hylander. Den gapiga respektlösa kören förstärker känslan av här och nu.
   Nästa låt, "Ryggen mot väggen", letar sig ännu längre tillbaka i musikhistorien till 50-talet, brötig saxofon (gästmusiker Anna Asp), ekande trummor och en struttig rastlös melodi. Efter den energiska starten på albumet väntade jag mig en ännu mer tempoladdad titellåt som skulle fullborda den förmodade trestegsraketen och skicka allt till himlen. Då tar Niklas och bandet en oväntad u-sväng och gör en överraskande klassisk ballad, en tryckare på dansgolvet helt enkelt. Ungefär som när Wilmer X chockade sin publik på 1991 med dansbandsballaden i "Vem får nu se alla tårar?".
   Men det är de adrenalinstinna rocklåtarnas antal som i vanlig ordning är i majoritet på nya Dalaplan-skivan. I mitten på albumet står de som spön i backen att jag som lyssnare nästan tappar andan. Niklas duett med basisten Jenny Neikell i den shout and recall-gapiga "Va e det för fel på mig" tillhör "Kör dej död"-genren och garagerockiga "Hubba bubba-idiot" höjer energin ytterligare med några gästmusiker.
   Nu har kanske Wilmer X-referenserna blivit för många men på den sistnämnda låten gästar förre Wilmer-basisten Stefan Björk på sång tillsammans med Nomads-killarna Nix Vahlberg och Hasse Östlund och den senare spelar dessutom vasst gitarrsolo. Efter förra årets Wilmer X-återförenade succé är det kanske dags för revival för den renodlade men ändå varierade rockmusiken och då röstar jag på Dalaplan.
   Efter den urladdningen följer ännu en helt avskalad pianoballad, "Noll", som närmast är en smäktande bomb mitt i rock'n'roll-hysterin. Men energin är snart tillbaka i låtar som jag ibland klassificerar som melodisk punk. Basisten Jenny sjunger själv "Du gav mig ingenting" och är kanske albumets ösigaste låt innan skivan avslutas på samma tempoladdade sätt.
   Vi får Stones-rock med hamrande rock'n'roll-piano ("Att jag aldrig lär mig"), mer Gyllene Tider-orgel med klockren refräng ("Har nån sett min älskling"), studsande Bo Diddley-rytmer ("Låt mig va'") och en avslutande ballad ("Så som jag lever") med mycket vemod och oväntade känslor i sången.

/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Håkan Gustavsson kommenterade 2019-01-13 17:33:32:
Kanonplatta - fattar inte hur jag har missat det här? Wilmer X referenserna är klockrena men jag tycker även att det finns lite KSMB i dem (typ 1981). Räddade veckan och 150 mils bilkörning!
//Håkan



10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (415)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.