Blogginlägg

Jämförelsen med Crazy Horse håller

Alla bilder: Anders ErkmanFrontpersonerna som gör Willy Clay Band så starka: Reine Tuoremaa, Tony Björkenvall och Björn Pettersson.

WILLY CLAY BAND
Clarion Hotel, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 20_04-20:35 och 21:07-22:00 (84 min)
Min plats: Stående till höger ca 8 m från scenen.

Jag vill så gärna erkänna: Jag var nog sist på bollen att upptäcka Kirunas stolthet Willy Clay Band. Det var först förra året, under Rolling Rootsy-turnén, som jag fick mig till livs att gruppen är ett så mycket bättre liveband än på sina studioinspelade skivor.
   Utan att jag som sagt är någon expert på bandet får jag ibland frågan vad de spelar för typ av musik och brukar då lite generellt jämföra soundet och låtarna med Crazy Horse, rock med lite countryanknytning. Jag tycker att konserten tidigt lördagskväll i hotellfoajén inför en respektabelt stor publik levde upp till just min beskrivning ganska bra. Countryrock med stämsång och catchy låtar som specialitet.
   Kirunabandet är verkligen ett fint sammansatt band där medlemmarna kompletterar varandra perfekt. Med tre sångare, Tony Björkenvall, Björn Pettersson och Reine Tuoremaa, som ger soundet den där härliga variationen. Med en genomgående stark repertoar som är hämtad från två album och en ep som nu tillhör historien. Med en viss coolhet och lite kärv norrländsk humor är det omöjligt att inte älska det här bandet.
   Utan att för en gångs skull noggrant notera låtar kunde jag inte undgå att imponeras av öppningslåten "All my tears", "Give a little", "Stay down", "Homesick" och publikfavoriten "If you leave me now". Och slutklämmen med "The miner" och "Mighty good time (keeping one eye closed)" var liksom pricken över i.
   Har inte riktigt tänkt Willy Clay Band som en svensk motsvarighet till The Band men på extralåten "The weight" var det svårt att undvika den jämförelsen då fyra medlemmar, även den underbara steel/gitarristen Örjan Mäki, sjöng varsin vers. Och bakom hela kvartetten höll trummisen Fredrik Elenius i den så viktiga taktpinnen.
   Tyvärr missade jag den sista extralåten då jag var tvungen att skynda till East West för att uppleva ännu en konsert.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.