Blogginlägg

60: #9 THE HOLLIES (1963-1969)

Från vänster: Allan Clarke, sång, gitarr och munspel, Eric Haydock, bas, Tony Hicks, gitarr, keyboards och sång, Bobby Elliott, trummor, och Graham Nash, sång och gitarr.

THE HOLLIES TOPP 3:

1. Carrie Anne
2. Yes I will
3. King Midas in reverse

DET ÄR NOG INTE RIKTIGT KLARLAGT men det finns uppgifter på att gruppnamnet The Hollies härstammar från amerikanen och rockikonen Buddy Holly som så tragiskt omkom i en flygolycka 3 februari 1959. Ungefär samtidigt bildade skolkompisarna Allan Clarke och Graham Nash en skiffleduo, The Two Teens men uppträdde också som Ricky & Dane Young, men var då mer influerade av Everly Brothers stämsång än av rockiga Holly. Men det skulle ta några år, via grupper som The Fourtones och The Deltas, innan Manchester-kvintetten The Hollies var ett faktum i december 1962.
   Under 1963, medan gruppen släppte sina två första singlar, bytte gruppen några medlemmar och den kreativa kärnan med Clarke, Nash, gitarristen Tony Hicks, trummisen Bernie Elliott och basisten Eric Haydock var nu samlade för att tillsammans bli en av 60-talets mest framgångsrika popgrupper. Trion Clarke-Nash-Hicks stod för de röststarka insatserna till kompet av Elliott och Haydock med en något mindre profil.
   Det är ju inte gruppens tre första coversinglar med amerikanskt material, "(Ain't that) Just like me" och "Searchin'" (båda Coasters) och "Stay" (Maurice Williams & the Zodiacs), som musikaliskt lyfte fram personligheten i Hollies sound. Ändå hade Hollies redan från debuten listframgångar om än storleken mindre. Det var för övrigt EMI-producenten Ron Richards som genom hela 60-talet producerade gruppens skivor.
   Succén fortsatte med ytterligare en USA-cover, Doris Troys "Just one look", som väl får beskrivas som det stora genombrottet i den skivlyssnande breda massan vilken jag tillhörde våren 1964. Nästa kvalitetssingel, "Here I go again", var en originallåt skriven av amerikanen Mort Shuman och walesaren Clive Westlake.
   På sina fem första singlar hade Hollies-medlemmar skrivit material till b-sidorna och hösten 1964 var det dags för Clarke-Hicks-Nash att leverera första a-sidan, "We're through". Skriven under pseudonymen Lee Ransford var det en ganska tunn och simpel poplåt som vägde lätt i jämförelse med tidigare singlar men ändå en hyfsad hit.
   "Yes I will" blev min första stora Hollies-favorit. Där tre röster briljerar så fantastiskt fint tillsammans i en underbar poplåt. En amerikansk originallåt av Gerry Goffin som under de här åren väldigt ofta skrev låtar med sin fru Carole King men den här är skriven tillsammans med Russ Titelman som under 70-talet skulle bli mer känd som producent åt bland annat Randy Newman, James Taylor, Little Feat och Ry Cooder.
   "I'm alive" blev Hollies första listetta i sitt hemland. Ännu en originallåt, av den amerikanske låtskrivaren Clint Ballard Jr vars låt "The game of love" precis hade varit en hit med Wayne Fontana & the Mindbenders, som av en tillfällighet hamnade i händerna på Hollies. Skriven för Gene Pitney som tackade nej liksom Wayne Fontana, förlaget gav den då till mindre kända The Toggery Five som delade producent (Richards) med Hollies dit låten hittade.
   Efter det musikaliskt mindre lyckade resultatet med en egen låt 1964 fortsatte Hollies leta låtar hos andra låtskrivare och hamnade hösten 1965 hos Manchester-kollegan Graham Gouldman vars "For your love" hade varit en stor hit med Yardbirds . Hitsuccén fortsatte med hans stabila poplåt "Look through any window".

I OKTOBER 1965 SPELADE BEATLES IN George Harrisons "If I needed someone" till albumet "Rubber soul". Gruppens producent George Martin gav demon till EMI-kollegan och Hollies producent Richards som lät gruppen spela in Harrison-låten i november för att ge ut den på singel samma dag (3 december 1965) som Beatles-albumet. Men förhoppningen på draghjälp från Beatles-uppmärksamheten blev negativt och låten, som inte alls kommer upp i originalets kvalité, floppade något med en 20:e-plats i England. Förutom debutsingeln den sämst placerade Hollies-singeln under hela 60-talet.
   Men Hollies var snart tillbaka på toppen. Först med en blixtrande cover på Evie Sands "I can't let go", skriven av bland annat Chip Taylor, utgiven strax innan Troggs gav ut sin version av Taylors "Wild thing". Sedan gav Hollies ut ännu en lysande Gouldman-låt, "Bus stop", och produktionerna började bli alltmer spektakulära. Det akustiska gitarrintrot är ju genialiskt.
   Burt Bacharachs filmlåt "After the fox", där Peter Sellers (som spelar huvudroll i filmen) "sjunger" med Hollies, blev en kommersiell parentes som singel om än inte helt utan intresse.
   Från oktober 1966 och fem singlar framåt, till och med mars 1968, litade Hollies helt och fullt på sina egna låtar som nu skrevs med deras rätta namn Clarke-Hicks-Nash. Trots flera rejäla hits börjar det under den här tiden knaka internt i gruppen. Främst mellan Nash, som börjar tröttna på rent kommersiella satsningar, och den övriga gruppen. Men först personliga hits med åtskilliga spektakulära detaljer. "Stop stop stop" har ett banjointro (Hicks), på "On a carousel" har Nash en mer framträdande roll och på fantastiska "Carrie Anne" blir rösterna ännu en gång (jämför "Yes I will") styrkan i låten som mot slutet innehåller ett oljefatssolo(!).
   Under det händelserika musikåret 1967 utvecklas bandets ledande medlemmar åt olika håll vilket resulterar i att Nash skriver "King Midas in reverse" helt på egen hand fast den officiellt signerats av alla tre. Mer historia om låten hittar ni här.
   Singeln därpå, enkelt poppiga "Jennifer Eccles", var väl en viss eftergift från Nash. Låttiteln var för övrigt en kombination av Allan Clarkes frus förnamn och Graham Nashs frus flicknamn. Men när Hollies återigen började göra andra låtskrivares hitmässiga och opersonliga låtar till singlar var måttet rågat för Nash som lämnade gruppen för en mer spännande miljö i USA tillsammans med David Crosby och Stephen Stills.
   Med Tony Hazzards lättsamma poplåt "Listen to me", Nashs final i Hollies, hade gruppen helt tappat tron på att skriva egna låtar, ett helt album med Bob Dylan-låtar ("The Hollies sing Dylan") väntade, och "Sorry Suzanne", skriven av rutinerade Geoff Stephens och Tony Macaulay, har mer gemensamt med Eurovision Song Contest än engelsk personlig kvalitetspop.
   Precis i 60-talets sista suck hittade Hollies en öppning i den negativa trenden, den amerikanska låten "He ain't heavy... he's my brother". Visserligen en cover, Kelly Gordon hade våren 1969 gjort originalet till ingen uppmärksamhet, men det var en mäktig känslomässig ballad med kör, stråkar, blås (arrangör Johnny Scott) och en då okänd Elton Johns piano som gav Hollies åter en tro på framtiden.
   Som jag har påpekat tidigare i den här serien baseras artiklarna på respektive hemlands singelutgivning. Därför har jag lämnat Hollies stora Sverige-hits som "Very last day", "Stewball" och "Dear Eloise" utanför min granskning.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.