Blogginlägg

"Live at Rockpalast"

ROCKPILE
Live at Rockpalast
(Repertoire)

Livet just nu är inte bara recensioner av nya skivor. Ibland måste jag lyssna/titta ikapp på skivor/dvd:er jag missat av en eller annan anledning. Fick för några veckor sedan några skivor och dvd:er från i höstas, utgivna av det tyska bolaget Repertoire, med intressant innehåll. Jag börjar med Rockpile-konserten från 1980, kommer fortsätta med några Mickey Jupp-nyutgåvor och sedan en Dr Feelgood-dvd med en konsert från 1980.
   Inledningen på den här konserten/dvd:n är obetalbar. Nick Lowe med en cigarett i mungipan och Dave Edmunds sjunger och spelar "Sweet little Lisa" lägger Billy Bremner fina gitarrsolon och sjunger överstämman medan Terry Williams är rena maskinen och motorn i Rockpile bakom sitt minimala trumset. Och ingen saknar för ett ögonblick Albert Lee som spelar det oförglömliga solot på skivversionen av låten.
   Direkt över i "So it goes" med Nick vid mikrofonen med luggen nästan över ögonen. Utan att vila fortsätter de med "I knew the bride" och tempot, drivet och den pardonlösa attacken är direkt knäckande än idag. Först efter tre låtar blir det en kort paus, en snabb andhämtning och några blaserade ord från Nick innan nästa konserthöjdpunkt exploderar, Mickey Jupps "Switchboard Susan".
   Själva tv-sändningen kanske känns lite gammalmodig, kameravinklingarna lite statiska och resurserna överlag lite sparsamma. Men musikaliskt är det ren och skär tv-historia och ett underbart bevis för att Rockpile var rockhistoriens tajtaste band som dessutom ägde en alldeles underbar repertoar. Om jag berättar att femte låten är Graham Parkers "Crawling from the wreckage", som Dave sjunger medan bandet pumpar på frenetiskt utan att en enda takt känns onödig, förstår ni kanske den genomgående höga nivån på liverepertoaren.
   Personligen blir den här dvd:n en oerhört sann tillbakablick till det förflutna ty bara en dryg månad efter den här tyska konserten i januari 1980 kom Dave, Nick och de andra till Sverige för några spelningar. En kort Sverigeturné som faktiskt inleddes i Örebro på ett fullsatt Konserthuset. Här rapporterade jag om det.
   Billy Bremner får sedan sjunga sin "Trouble boys" följd av Dave Edmunds hit med den Elvis Costello-skrivna "Girls talk" med fint Bremner-solo och repertoaren har så långt inte nått en enda svacka. Efter Daves "Three time loser" kommer Nicks "Born fighter" fast det är Billy som sjunger och det står tämligen klart att Rockpile inte bara var en duo i frontlinjen utan tre man som alla hade sina förtjänster. Lägg till rockvärldens tajtaste trummis, Terry Williams, så förstår alla än idag hur mycket vi uppskattade Rockpile på den tiden.
   Sanslöst tempo både i och mellan låtarna och repertoaren radas upp på en hög och fantastisk nivå. Dave presenterar snabbt Mickey Jupps "You'll never get me up in one of those", på skiva först 1981, innan ännu en fantastisk version rullar ut som det mest naturliga i världen.
   Rockpile var inte kända för att förlänga låtar och konserter i onödan så på mindre än en timme hinner bandet med 17 låtar som inte innehåller en enda utfyllnad. Naturligtvis med lite covers på slutet men de gör låtar av Chuck Berry och Jim Ford och några till efter samma okomplicerade modell somde övriga låtarna. Det duellerande solot mellan Billy och Dave i "Promised land" är nästan konsertens enda utsvävning.
   Konsertens första elva låtar klockar in på drygt 36 minuter och tempot mattas inte av mot slutet heller. En underbar version av Jim Fords "Ju ju man" där verserna sjungs i tur och ordning av Billy, Nick och Dave blir en alldeles för naturlig slutlåt, med en svettig Terry Williams, och huvudavdelningen på denna konsert är slut efter mindre än 47 minuter. 47 minuter!
   Efter tre (eller fyra) covers bland extralåtarna, där en nöjd tysk publik inte riktigt vill släppa bandet, är jag fortfarande väldigt övertygad om att världen aldrig har haft ett bättre och mer naturligt sammansatt rockband.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.